NÄR MARCEL Proust biter i mandelkakan och känner dess smak, öppnar sig samtidigt en bortglömd värld från barndomen. I Eva Mattssons roman är det en vit pikéblus med en tallbarrsgrön ekorre broderad på kragen, som är vägvisaren in i en försvunnen värld.
Från att i sitt tidigare författarskap ofta rört sig i internationella miljöer, har nu Eva Mattsson återvänt till sitt barndoms Linköping. Hemtamt vandrar hon längs Ågatan, Stångån och S:t Larsgatan på spaning efter en tid som flytt. Bitterljuva minnen lämnar smak efter sig.
Bokens "jag", börjar sin berättelse med mammans död efter en tragisk olycka i Roxen, Märit Dahlström, en känd kläddesigner och Linköpingsprofil. Kvar finns nu bara den vuxna dottern, tillika berättaren, Beatrice och hennes åldrade pappa. En syster, som var undersköterska på US, har hon redan förlorat i en komplicerad sjukdom.
Beatrice, eller Bea, som hon ofta kallas, är tandläkare i Stockholm, men beslutar sig nu att för att stanna hos pappan i Linköping tills hon sökt sanningen om mamma.
Vem var hon egentligen, modisten och designern Märit Dahlström? Kvar finns ett företag i konkurs, ett lager av kläder och tyger med sedan länge utgångna mönster och modeller.
En gång i tiden hade modern erövrat Linköping med sin skaparkonst som staden vore en apelsin; "Jag ska skala den" hade modern skrivit på en lapp. Nu tycks bara skalen återstå av framgångens sötma. Det är få människor i Beas samtida Linköping som nu minns modern.
Eva Mattssons roman är en berättelse om en älskad pappa och beundrad mamma. Det är just denna skillnad mellan att vara älskad och beundrad, som författaren låter oss ana; "att vara är en sak, att förbli är en annan".
Med hjälp av sin pappa och människor i Linköping som på något sätt hört till mammans värld, lägger Bea ett pussel för att nå fram till en bild av modern. Märit Dahlström ägnade inte lika mycket tid åt sin familj som åt sin dröm att bli berömd och uppburen modedesigner.
Kanske sökte hon revansch för sin egen kaotiska uppväxt, med en pappa som kunde misshandla både fru och barn.
Bea själv pendlar i bilden av modern; som frånvarande, beundrad och gåtfull. Med skuldkänslor minns hon ett tillfälle då hon skoningslöst kritiserade mamman, men förstår samtidigt allt mer hur komplext både hennes egen uppväxt och mammans liv varit.
Varsamt låter Eva Mattsson bitarna falla på plats. Hon berättar om Märit Dahlströms tragikomiska fiasko med Foresta, vilket blev den skamfyllda vägen till nedgång och fall.
Sökandet efter svaren kring mammans liv för Bea och hennes pappa på en finstämd odyssé genom Linköping och Östergötland.
Det är sällsamt att läsa en så psykologiskt sammanvävd roman som denna i en miljö jag själv dagligen vistas i. Det gör bokens gestalter än mer verkliga och realistiska.
Tonen i romanen är tragisk och andas en lätt pessimism. Det är svårt att lyckas i livet. När Bea till slut finner en av sin mammas pikéblusar i en liten klädaffär vid Stora torget, finns där också i skyltfönstret en bonad med texten: "Livet är ingen dans på rosor."
Ändå är det just denna insikt som skapar försoning och hopp i boken. Den oåtkomliga mammans liv hade inte heller varit en dans på rosor. Med den insikten kan Bea åter känna stolthet för modern och ta ett slutligt farväl av henne. Det går att leva med bristen med i sitt liv. Det går att leva gott.
Eva Mattsson har skrivit en Linköpingsroman med djup psykologisk insikt och med varsam kärlek till den mänskliga bristen.
Tonen är kryddad av hennes tidigare författarskap både när det gäller det tragiska temat, men också deckarromanens olösta gåtor från det förflutna. Miljöskildringarna från Linköping rör sig från 40-talet och framåt.
De olika epokerna är illustrerade av små referat i Corren lite här och var i berättelsen. Liksom bokens centralgestalter är hela staden en komplicerad organism, som rymmer på både gott och ont.
"Den lilla pikéblusen" är en osedvanligt lyckad roman om stora människor på en trots allt liten ort. Berättelsen lockar läsaren att själv söka sitt eget förflutna, efter de olösta gåtor vi alla bär på och är en del av.