Eva-Stina Byggmästar: Barrskogarnas barn

BOK

Eva-Stina Byggmästar

Barrskogarnas barn

Wahlström & Widstrand

I Eva-Stina Byggmästars poesi hoppar inga halta löss.

Den ger en välgörande paus från samtidens larm, det enda brus som finns i dikterna är skogens.

Naturen hos henne är så där roligt levande som hos en människa tristessen inte fått fäste i.

Man kan inte säga att ångest och svårmod är hennes arvedel, snarast skriver hon en naturlyrik som kännetecknas av schvung, glädje och skogsdoft.

Den nya diktsamlingen heter också mycket riktigt ”Barrskogarnas barn”. Man vill gärna göra jämförelser, så håller ju människan på, och i samband med Eva-Stina Byggmästar kan tankarna gå till två andra kvinnor, från Finland liksom hon själv: Lilla My och Edith Södergran. Jag tänker då inte i första hand på den argsinta Lilla My, utan den obändiga. Inte heller tänker jag på Södergrans vemodiga allvar utan den del av hennes diktning som är närmast naturextatisk.

Och som en kommentar till ett återgivet Södergrancitat ( ”/…/ hennes skogar susa ur en dröm för mig”) skriver Eva-Stina Byggmästar:

Men det är något otroligt

vackert – JA! NÅGOT RIKTIGT

fint med ljusgröna lärkträd vilka

framträder mot aningen rufsiga

bakgrunder av tall och gran!

Från fler diktande kollegor har hon med korta citat – alla med skoglig anknytning – som hon ”besvarar” med sin, jaa, käcka skogsnärvaro. Och här ska ordet käck absolut inte leda i minsta negativa riktning. Snarare är hon omedelbar där hon ”traskar runt kors och tvärs/…/ härligt grönklädd från topp till tå,/med luvan på svaj, men får då syn på/kvastmossan, stannar upp ett tag,/ höjer sedan handen till hälsning!”

Inte särskilt bevandrad i olika mossors utseende googlar jag på kvastmossan och inser att den faktiskt vinkar den också.