Lukas Moodysson:
Apo kryp hos
Wahlström & Widstrand
Dagens diktbok av Lukas Moodysson, "Apo kryp hos", saknar paginering. Men kritikern måste numrera, det är en yrkesåkomma, och på den 94:e textsidan ser han att upphovsmannen varken är främmande för räkenskap, signalement eller läsanvisning: "108 sidor varje sida en pärla på ett radband du kan börja var du/ vill, sluta var du vill...".
De föregående raderna är exaktare: 105 772 tecken, 22 776 ord. Tala om (språk)materialism!
Och titeln? Vid ett tillfälle står det visserligen "apor kryper på golvet i baren", annars avses förstås det apokryfiska, undangömda - bland annat exemplifierat av Rose Marie Kennedy, "lätt utvecklingsstörd i en familj av briljanta begåvningar". Hon skickades iväg och utsattes för lobotomi för att inte chikanera Kennedys. Alla olyckor som sedan drabbade klanen "var straff för vad ni gjort mot mig".
Diktjaget är ofta men som synes inte alltid synonymt med Moodysson. Och boken, en enda långdikt, ömsom lättflytande ömsom språkligt isärplockad och upplöst, är som en pendang och kommentar till hans senaste film, "Container": en medvetandeström fylld av in- och utgångar, infall och identiteter och röster. Gärningar i livet och inom konsten utsätts för rannsakan och ånger, det är en samvetsöm moralist som diktar och, ibland, biktar sig.
Det kan verka kokett och självupptaget, men är inte det minsta publikfriande, snarare rätt egensinnigt och självsvåldigt. Och melankoliskt: "Det förflutna tar aldrig slut." Noga besett är det en kärleksdikt med såren intakta: gatubarn, hemlöshet, sexuellt våld och minnen av egen mobbning. En svensk medelklasspojkes förtvivlade rop i mediebruset och samtidsöknen.
JAN KARLSSON