Karikatyrer ska vara sannare än verkligheten, sa Evert Gustaf Adolf Karlsson, bondsonen från Mogata utanför Söderköping som blev världsmästare i politisk teckning. Han föddes 1918, dog 2004 men slutade teckna efter en stroke 1995.
"Jag skriver EWK för att det är snyggare, det blir ingen balans i EVK", förklarade han sin karaktäristiska signatur som under storhetsåren publicerades i tidningar världen över, från Aftonbladet till New York Times.
Han började jobba på lantbruk, blev rättare, eller oättare som han sa själv, en gammal fin titel som jag inte vet om någon har längre. Lantbruksförman, kan man säga. Började teckna i LRF-tidningen vid sidan om jobbet på gården, plockades upp av Stockholms-Tidningen, blev tecknare på heltid först som 33-åring.
"Utan Alice skulle jag aldrig ha kunnat utvecklas så här. I år har vi varit gifta i 50 år", sa han när jag intervjuade honom en gång 1992.
Det var en fest några år i början av 1990-talet då jag varje vecka ringde hem till EWK och Alice i villan i Huddinge. Jag satt i Linköping med EWK:s alla böcker framför mig, fick botanisera fritt och plockade sen någon av hans teckningar. Skrev en kort text, och så publicerade vi i Correns lördagsbilaga Regnbågen.
Han var rolig. Ibland hade han just varit ute och åkt inlines och hade andan i halsen. Pratade inte alls sådär sparsmakat, sylvasst och smart som han tecknade. Nä, EWK pratade på lite hittan och dittan, på skön östgötska. Oedigt bra, sa han ibland när han gillade resultatet av vårt samarbete.
I dag öppnar utställningen "Världens store" på EWK-museet i Arbetets museum i Norrköping. Åk dit! Och se hur intelligent bonngrabben EWK kommenterar världspolitiken. Han sa själv att han skalade och skalade bort allt oväsentligt.
Titta på teckningen av Muammar Gaddafi. Den är från boken "Världens store II" från 1987, alltså före Lockerbiedådet. Men EWK ser vilken livsfarlig typ Gaddafi är, redan då när han fortfarande ansågs lite snygg.
Börjar bli mer och mer förtjust i SVT:s utrikeskorrespondent Samir Abu Eid som gör ett jättejobb med den arabiska våren. Tahirtorget i Kairo, Samir var där. Läger för flyktingar från Syrien, Samir är där under fredagsbönen (då vakterna är borta) och ropar till dem genom staketet. Och så Libyen efter diktatorns död - Samir förstås på plats, kan språket, pratar med människorna.
Tack för alla omtänksamma mejl efter förra veckans krönika om Winston. Några frågade efter Lars Gustafsson-dikten "Elegi över en död labrador". Den finns i samlingen "Artesiska brunnar och cartesianska drömmar" från 1980.