Faraos förbannelse
Ruin
Mohamed Omar företräder en sufisk och hermetisk tanketradition som i liknande mån är självevident. Jag tror alltså tror jag. Det handlar om direktkontakt med Gud. Om hur det högsta verkar i det lägsta men aldrig tvärtom:
"Och ungarna runt omkring konstnären / pekar, spärrar upp ögonen. / Det de ser, är Shaytan."
Shaytan är en muslimsk motsvarighet till Satan. Konstnären som nämns är Ivan Aguéli, den svenske målaren och filosofen som kring förra sekelskiftet bytte namn till Abd Al-Hadi och konverterade till islam. Mohamed Omar, som föredrar att kalla sina diktsamlingar för diwaner, har skrivit om honom tidigare.
I "Faraos förbannelse" är det långt till de antika gudarnas lynne och godtycke. Desto närmare då till stillastående vatten, speglande ett högre ljus. Vatten över vilkas yta broar slås mellan helgon och lokala bråkstakar, mellan kristen tro och islamsk, mellan Linnés blomsterspråk och egyptiska hieroglyfer. Allt med omisskännlig dragning åt uråldrig visdom och en viss typ av skägglös homoerotik: "Pojken är liten men vet." (Här ryms rent av ett kärleksbrev till skådespelaren Rikard Wolff. Till synes malplacerat men ändå.)
I likhet med den Uppsalabaserade ayatollan i caterpillarkängor från debutsamlingen "Tregångare" drar en symbolmättad somalier runt som ett utmärglat spöke i "Faraos förbannelse" utan annan förklaring än heligförklaringen.
Ungefär så ser det ut hos Mohamed Omar. Faraos förbannelse består snarast i att någon skyldig inte står att finna. Existensen drar sig undan och blir mystisk. Och vem är jag att döma? Som hyser misstro till och med mot poesin.
OLA KLIPPVIK