Dag Franzén (grafik):
Dikter från betet
(Rosenlöfs Bok)
Birgitta Lillpers (dikt) och Med all respekt för Franzéns emblematiska och accentuerande insats: det är ändå dikten som kvantitativt och kvalitativt dominerar verket. Och osäkrar det. Lillpers är ju med rätta berömd för att gång efter annan försåtligt ha turnerat förhållandet mellan trygghet och frihet, traditionsbevarandet och längtan efter något annat, bortom, utom eller inom.
Men om kvinnans position och drömmar i ett hävdvunnet manssamhälle (norra Dalarnas och snart sagt hela jordklotets) tidigare stått i såväl poesi- som prosaböckernas dova centrum så utvecklas här relationen mellan herden och hjorden, herren och boskapen, människan och jorden. Det är inte alldeles självklart vem som egentligen bestämmer över vad.
Det är heller inte naturgivet att begrepp som ansvar, frivillighet och samarbete - må de sedan utsägas av får eller folk - behöver ha en negativ klang. För urbant extremliberala läsare, utan erfarenhet av hagar, elstängsel och foliebitar, kan kärnan hos Lillpers säkert uppfattas som ett försvar för såväl konservatism som socialism. Men kultur betyder faktiskt odling.
"Markens gröda" är inte nazistisk bara för att gamle Hamsun begick ett fatalt politiskt misstag. Människans samspel med djur och natur är inte skrattretande bara för att Göran Persson råkat hamna bland miljövännerna och patronerna. Min farfar var skogsägare, jordbrukare och lärd liberal långt innan dagens ledande folkpartister koncipierats; han stod på folkets och daglönarnas sida mot överheten, förtrycket, den nedsättande centralmakten.
Lillpers är poet, inte politiker. Men hon lyckas med bedriften att placera den suveräna dikten i ett ljus som varken utesluter trofastheten med de inneslutna och kvarblivna, eller respekten för de utbrytande och (i USA) kringflackande. Inte minst är hennes värv existentiellt och för all del rytmiskt drabbande:
"Men hur länge ska vi gå här,/ hur länge är det/ någon mening./ Och vart ska vi sedan,/ ska vi ut i världen?/ Eller är världen även här?...".
JAN KARLSSON