Jan Jörnmark:
Övergivna platser 2.
Historiska media
Sven Olov Karlsson (text) och Philip Pereira dos Reis (foto):
Svenska ödehus
Natur & Kultur
Det har blivit närmre till allt - även historien. Man hör termer som "nostalgi" och "förr i världen" yttras om tider som knappt hunnit gå förbi.
Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och författare till en mängd böcker, ger i dagarna ut del två av "Övergivna platser". I text och bild beskriver han nyss-moderna industriers, nöjes- och sportanläggningars uppdrivna framväxt och lika påsnabbade nedgång.
Denna exposé över en omvandling av världen (och inte minst värden) är inget hobbyprojekt. Bildmaterialet, rikligt och vackert - som förgängelsekonst ofta är - utgör med den initierade texten ett, vad jag begriper, oerhört informativt arbete om vår nyliga historia, om den förändringsprincip som följer i kapitalismens och globaliseringens spår.
Hålligångparadis som inte underhållits, enorma industrier utan liv och tömda hyreshus ger, insatta i sammanhang, aha-upplevelser även för en som är lindrigt påläst i nutidshistoria. Det är ruggigt men också avväpnande roligt, ty Jörnmark är en stilistiskt välavvägd skribent.
"Skapande förstörelse" - visst låter det motsägelsefullt? - är ett centralt begrepp i boken. Men författaren balanserar runt i rosten och varken deppar eller hurrar. Dock anar man mellan raderna i slutkapitlet ett insidestips till läsaren om att snarast gå en kurs i kameleontskap därför att: "...den ekonomiska utvecklingen alltid kommer att vara obarmhärtig om man inte vill eller kan förändras".
Uppfattat.
Även om anpassning som nödlag inte är nytt för nulevare.
"Svenska ödehus" är aningens mer hemvävd och lättillgänglig, de förfallna miljöerna av något mindre format. Men förloppen är i grunden desamma, även om Sven Olov Karlsson och Philip Pereira dos Reis främst redogör för de människor som hört till de lämnade platserna: här har någon nyss samlat krokig spik på hög, en annan jobbat i Krokstrands nu förfallna Konsum.
Kvar finns, men bara kort tid till, personer som minns eller fått historier berättade för sej. Det kan gälla SS-kvinnan som bebodde Hultahuset, familjen som levde flera år i Stenbustan (en klippskreva), i slutet av 30-talet eller den olycksförföljda släkten i det överdådigt vackra huset Rajtet.
Bilderna är känsloladdade, inte sentimentala. Texten stundtals poetisk, "åren strömmade som vatten", metaforerna ibland roligt drastiska: "huset stack ut ur granskogen lika mycket som en wienertårta i ett grustag".
Vad är fascinationen med skräpiga fabriksområden, fjällhotells sjangserade elegans, hus på väg att för- enas med naturen? En UE-intresserad ung man sa så här: "Man kommer rakt in i en kvarglömd situation, det är som att hitta en skatt. Här har funnits liv som plötsligt försvunnit. Museer kan inte återskapa något liknande."