Christine Falkenland:
Vinterträdgården
Wahlström & Widstrand
I Christine Falkenlands förra bok "Trasdockan" fick vi stifta bekantskap med den självdestruktiva Ylva i Mellerud, som dör precis i början av romanen men vars tragiska liv rullas upp via en dagbok. Nu är turen kommen till fyrtioåriga Laura i Skövde, i högsta grad levande men på något sätt ändå död. Eller som hon uttrycker det själv: "Jag är avstängd, på väg in i medelålderns återvändsgränd."
Laura är ensam, fången i vardagens tristess och ältar sina tillkortakommanden. Håglöst går hon mellan jobbet i förskolan och livet som hemmaflicka i barndomshemmet där hon huserar i källarvåningen, medan hennes gamla pappa bor en trappa upp.
Ljuset i den jämntjockt gråa tillvaron visar sig i gestalten av en mörk kvinna - en bekantskap som utvecklas till mer än vänskap.
Laura kunde ha sällat sig till de fördömda kvinnor som befolkat Falkenlands tidigare romaner och vilkas öden sällan lämnat läsaren likgiltig. Men "Vinterträdgården" är ljusare och saknar det nerviga mörker som nästan blev övermäktigt i "Trasdockan". Saknas gör också den psykologiska gestaltning som krävs för att man på allvar ska engagera sig i detta omaka kärlekspar där båda är fångna, Laura i sin bubbla av förtvinade drömmar och Shahrzad i sitt äktenskap.
Ett av problemen är att huvudpersonerna tecknas övertydligt och i så bjärta kontraster att de blir ett slags representanter: Laura för det svenska, gråa medelålders alldagliga; Shahrzad för den exotiska Orienten utan egentligen några andra egenskaper än sin skönhet och ungdom. Någonstans där går det snett och det hjälps inte att Falkenlands huvudperson förekommer kritiken och själv inser det banala i den idealisering som föremålet för hennes brinnande låga utsätts för, ibland i tonarter som för tankarna till Bibelns Höga visa.
Kärleken förlöser poeten i Laura och romanens sista sidor är en enda lång dikt.
Falkenlands prosa bränner till i de passager där Lauras lust och längtan får fritt spelrum men också här balanserar hon farligt nära gränsen för det kitschiga. Det förslår inte för att skapa trovärdighet kring kärlekens förlösande kraft, inte heller den mellan två kvinnor.