I sin nya roman "Fallen" tecknar Joyce Carol Oates åter en familjekrönika mot en bred bakgrund av myter och korruption.
Nya böcker
Joyce Carol Oates: Fallen
Översättning: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag
Joyce Carol Oates: En författares övertygelse
Översättning: Ingrid Ingemark
Wahlström & Widstrand
En tidig, nedtystad miljöskandal utgör politiskt bränsle i "Fallen", Joyce Carol Oates senast översatta roman (från 2004). Den bildar en familjekrönika, stadigt byggd på den grund av myt och metafor som hon alltid skickligt varierar och infogar i en psykologiskt realistisk berättelse.
Vattnet är en genomgående symbol -- för döden, för undermedveten självdestruktivitet och drift att också förgöra andra -- i författarskapet. Den främsta både metaforen och myten är den här gången de ondskefullt förtrollande Niagarafallen: Amerikanska fallet, Brudslöjefallet och Hästskofallen. Där nedanför lurar Djävulshålet som slungar självmördarnas kroppar runt i en evig virvel.
Sin hypnotiska dragningskraft utövar fallen på alla kring Ariah, änkebruden som i sju dygn väntade vid Fallen på att hennes nyblivne makes kropp skulle återfinnas. Det är då hon möter Dirk Burnaby som snart blir hennes näste make -- och därmed tar plats i romanens förgrund.
Som jurist kommer han att -- helt ideellt -- engagera sig för de fattiga och drabbade i en skadeståndsprocess mot staden Niagara Falls. Missfall, leukemi, cancersjukdomar har uppträtt i spåren av föroreningar och giftdumpning från de många kemiföretagen (bland dem Dow Chemical). På förhand dömt att misslyckas; en rutten härva av maktintriger och korruption i alla led kommer att kosta Dirk livet.
Handlingen spänner från 1950 till 1978 och åtskilliga fakta överensstämmer med verkligheten.
Skildringen följer även de tre barnen Burnaby: Chandler, Royall och Julia. Ariah, intelligent men neurotisk, är en överbeskyddande, hämmande mor i en kringskuren liten värld. Hon anser sig "fördömd" och väntar sig alltid det värsta "för att slippa den ångest hoppet medför". Grymt förmenar hon barnen deras far, lurar dem på deras sorg och förbjuder alla frågor. Barnen lärs att avfärda allt med "Det hände innan jag var född". Absurt nog är Ariah samtidigt fastklamrad vid myten om Familjen.
Bredden i Joyce Carol Oates samhällsskildring är imponerande. (Däremot finns det anledning att sucka över omfånget på hennes romaner.) Lidelsefullt sanningssökande och med osviklig energi fortsätter hon att blottlägga. Konstnärligt löper hon i gamla spår men är tillräckligt smart och uppfinningsrik för att behålla läsaren i sitt grepp. "Fallen" engagerar inte minst för att den har stark bäring på USA i Irakkrigets skugga ("aldrig bra för en patriot att få veta för mycket"). Som generationskrönika blir den en ironisk kommentar till Bush-politikens glorifiering av den amerikanska familjen.
Goda översättare -- här, liksom många gånger förut Ulla Danielsson -- kan sannerligen ha full sysselsättning med den hyperproduktiva Oates. Något av en överloppsgärning var dock att till svenska överföra de essäer om liv, konst och skrivandets hantverk som Oates samlat under titeln "En författares övertygelse" -- en mestadels kåserisk kavalkad av namn och titlar, citat och anekdoter.
Till det läsvärda hör Greg Johnsons "Blonde"-intervju med Oates samt texten "JCO och jag" -- den senare återgavs dock redan i intervjuboken "Joyce Carol Oates" som Stig Björkman utgav häromåret.
"En författares övertygelse" är väl översatt av Ingrid Ingemark. Att i löpande text inom parentes ange den svenska översättaren till varje nämnd boktitel är dock onödigt när en komplett lista förtecknats.