Mats Kempe:
Tiden angrips först, resten är oviss väntan
Norstedts
Att Mats Kempe, som debuterade med en novellsamling 1996, är en prosaminiatyrernas mästare demonstrerades i hans förra bok, en språkligt förtätad och tematiskt koncentrerad kortroman om en lantsommar hos farföräldrarna då pojken erfar pubertetens inträde, brytpunkten, känslorna av förlust, "I ett fönster nära solen" (2004).
I Kempes nya, femte och med vemodsvacker titel försedda bok - "Tiden angrips först, resten är oviss längtan" - har ambitionsnivån höjts och en hel familj medelst pronomenskiften och perspektivglidningar dragits in i meditationen över minnets bedrägliga funktioner och levandets sköra villkor.
I en stuga vid älven sitter Jens och försöker sluta röka, nere i Göteborg har han fru och barn. Men det är den gamla familjen - mamma, pappa, storebror, plus mormors öde - som utifrån detta metalitterärt reflekterande och sparsamt förekommande nu-plan är föremål för hans intresse och som utgör romanens huvudsakliga stoff.
Mitt i det vardagliga - radhuset i Bromma, semestrarna, kameleontiska tonår med Palmehatets ungmoderater - är familjeromanen fylld av oroande tecken, vaga antydningar och varsel, omsider olycka och svår sjukdom. Särskilt bär förhållandet mellan Jens, föräldrarnas favorit, och den stillsamt inåtvände och ensammare storebrodern på sprickor och skärvor.
Kempe tematiserar spänningsfältet mellan familjen som entitet och de enskilda individernas viljor, mellan endräkt och hemligheter, officiellt och onåbart. Hur väl känner man sina närmaste? Om tillfälligheter och förgänglighet handlar romanen, konkluderat i satsen "det som kunde ha hänt". Samtidigt som språkröret Jens skapar berättelser och ibland tycks dikta en familjehistoria, eller skapa en släktsaga, och ofta perforerar gränsen mellan verklighet och fiktion, så förhåller sig Kempe ödmjukt, nästan försynt, till författarens oinskränkta frihet.
Fastän dubbelt så tjock som föregångaren, en minor classic, hade dagens roman nog ändå behövt hundra sidor till för att göra ambitionsnivån rättvisa.