Om diskrepansen mellan krigets administratörer och aktörer har Arkadij Babtjenko skrivit en fasansfull bok, "Krigets färger - ett vittnesmål". Man kan bli pacifist för mindre.
Själv tonåring vid inkallelsen lärde sig Babtjenko tidigt inte bara att fienden - alla dessa mindervärdiga "tjechon" - måste elimineras. Han tvangs även - via befälens godtyckliga pennalism och grava misshandelsrutiner - inse att fienden också fanns i armén, bland de egna, på samma logement. Och att han och hans jämnåriga inget annat var än kanonmat.
Det handlar alltså om Rysslands krig i Tjetjenien, men vittnesmålet är framlagt ur lågt perspektiv: ingen överblick. Här finns hatiska utfall mot den lika cyniska som skyddade makten, inklusive Jeltsin och Putin, men ingen mera djupgående kritik eller analys. Det är bokens själva poäng.
Babtjenko befinner sig längst därnere, han är själv en beväpnad pojke bland outbildade smågrabbar. Och de äldre, som varit med alltför länge, framställs med få undantag som totalt uppgivna, man skulle kunna säga döda inuti: därför kan de lika gärna - inte sällan eldade av ofantliga vodkamängder - så fort tillfälle ges gå bärsärk i våldets och mördandets tecken.
Om inget längre betyder något, kan ju heller inte en underordnads liv göra det - och definitivt inte en kaukasiers. Rasismen i Ryssland är så utbredd att den som inte kommer från trakterna av Moskva och Petersburg heller inte har något människovärde. "Vi blev till djur", skriver Babtjenko.
Och han, Putin, som gjort alla dessa människor till djur, eller lik, sitter tryggt kvar vid makten.