Fatima Bremmer: De sista tanterna - från husmor till modeikon

En bok om tanter? Spännande?

Nej knappast, men ett tidsdokument och ett stycke svensk historia är det. Och kanske berättas den i rättan tid.

Författaren, Fatima Bremmer, hävdar nämligen att den svenska tanten är utrotningshotad.

Ja ni vet tanten, hon, med permanentat hår, hatt, poplinkappa, ett stadigt grepp om den bruna handväskan och ett långkok puttrande hemma på spisen.

Samtidigt påpekas att tanten har fått något av en revival i form av små 25-åriga "låtsastanter" som ivrigt jagar runt i secondhandbutikerna efter tantattribut som blommiga, volangprydda förkläden och som virkar mormorsrutor för glatta livet allt medan småkakorna gräddas i ugnen.

"Det vi ser nu, att tanten är modern och trendig igen, är inte hennes återkomst - utan det tantigas återkomst. För att kunna omtolka något måste det gamla försvinna. Tantighetens återkomst förutsätter tyvärr den riktiga tantens död", säger etnologen Owe Ronström i boken.

Och den riktiga tanten, det är hon, Inez, Märta, Hanna, Barbro, Ebba. . .

Hon som fostrade oss som växte upp mellan 1930- och 1960-talet ungefär. Hon som tog hand om hem och barn.

Stabil har hon stått där och i tysthet, men inte dragit sig för att höja rösten mot orättvisor. Möjligen har hon roat sig med en syjunta, en påtår till kaffet eller ett besök hos frissan.

Med hemmet som sin bas har hon varit med på, och spelat sin roll i, resan in i det svenska välfärdssamhället.

Hon har gjort sitt avtryck i historien. Och sanna mina ord, hon är värd en bok. Men både hon och boken hade varit värd lite fler bilder av suveräne fotografen Magnus Wennman.