För några år sen stod jag nere i källaren på Myrorna och tittade på böcker.
En bit bort stod ett ungt par. Tjejen hittade "Barnaboken", kanske funderade hon på att köpa den, men då säger killen: "Anna Wahlgren, hon är hemsk, hennes barn hatar henne".
Jag blev arg och tänkte att det är så jädra typiskt med dessa människor som alla som inte känner dem tycker sig ha rätt att snacka skit om.
Nu i dag undrar jag i stället om han kanske kände dottern Felicia?
Allting bara rasar"Barnaboken" kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar.
Och "Barnaboken" är en underbar bok!
Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till.
En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder.
Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn.
Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning. Och nu läser jag "Felicia försvann" och allting bara rasar.
SkräckskildringFelicia Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen.
Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar.
Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Blir något merFelicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer.
Till skillnad från i Susanna Alakoskis "Svinalängorna" och Kristian Lundbergs minnen i "Yarden", listan kan göras lång, så är mamman i "Felicia försvann" redan en rikskänd person.
En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare.
Flera händelser som jag minns som exempel från "Barnaboken"; här kommer den andra sidan av saken.
Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem.
Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i "Barnaboken".
Smärtsamt att läsaDet är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa "Felicia försvann", men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken.
Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre.
Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas.
Inte längre.
Kanske är inte allt i denna bok sant (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Gör helt rättDet allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas.
Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning.
Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.
Felicia Feldt växer upp med Anna Wahlgren, en mamma som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Men det Felicia upplever är i stället en barndom kantad av sex, alkohol och våld. "Felicia försvann" är en smärtsam och djupt sorglig skräckskildring.
SUSANNE STERNER