"Nådegåvan" är en 450 sidor lång litterär roadmovie. Inte bara för att huvudpersonen, hydrologen och sanndrömmaren David Winkler, i ett centralt avsnitt far kors och tvärs genom USA på jakt efter en förlorad dotter -- utan också för att minsta sinnesrörelse, och de är många, minutiöst förmedlade, ackompanjeras av sin visuellt gestaltade motsvarighet. Ett moln som drar förbi. En blick som glider undan.
Det är fenomenalt hanterat, varken mer eller mindre. Melodramatiska frågor om tidens och minnets beskaffenhet hänger i luften. Så här kan det till exempel låta:
"Vatten var en vild, nyckfull substans. Varje molekyl befann sig i konstant förändring. Ingenting var fast; ingenting var bestående; ingenting var vad det såg ut att vara."
Historien är dock det primära, och den är bitterljuv. Garnerad med men inte genomsyrad av nämnda tematik. Man skulle också kunna säga: ett stycke storartat romantiskt tankegods.