Efter ”Mammut” (2009) kände Lukas Moodysson sig less på filmbranschen. Den engelskspråkiga storfilmen med stjärnor som Michelle Williams och Gael García Bernal drog ut på tiden. Hela produktionen växte honom över huvudet och mot slutet av inspelningen längtade han mest hem. ”Mammut” fick dessutom blandad kritik, en något ovan situation för en regissör, som dittills mest inhöstat höga betyg för filmer som ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”.
Lukas Moodysson lade ifrån sig kameran, skrev två romaner, undervisade på filmskolan i Helsingfors och försökte bli bra på schack. Det dröjde innan lusten att börja filma igen kom tillbaka.
Men så dök tanken upp att filmatisera ett av hustrun Coco Moodyssons seriealbum, ”Aldrig godnatt”. Det utspelar sig 1982 och som handlar om tre tjejer som vill starta ett punkband. Utan att kunna spela eller att äga några instrument. Coco sade ja utan någon längre betänketid.
Lukas och ständige producenten Lars Jönsson kom överens om att göra en glad film i hanterlig storlek.
– Ett roligt grupparbete var ambitionen, förklarar regissören efter att ha sjunkit ner i intervjufåtöljen.
– Jomen, det är fantastiskt att få arbeta tillsammans med begåvade skådespelare, att få leda ett team, få tillfälle att leka. Samtidigt som det inte får bli för trevligt.
Varför inte?
– Man kanske inte riktigt är på tårna om allting går för lätt. Filminspelningar tenderar att växa. Ambitionen blev större efter hand, särskilt i återskapandet av det tidiga 80-talet. Jag är kluven där, jag månar verkligen om att detaljerna blir helt rätt och kan lägga ner mycket energi på det.
Särskilt glad är han över att farfars gamla kavaj, ett plagg som både han själv och sonen burit, nu pryder Bobo (Mira Barkhammar) i filmen.
– Men det får inte bli för mycket av det goda, filmen får inte bli ett slags 80-talsmuseum.
Tonträffen är avgörande, inte minst när ungdomar agerar på vita duken. Är du nöjd med den i din nya film?
– Jag har väl inte lyckats till hundra procent någon gång och inte heller nu. Men det gäller nog alla självkritiska konstnärer. Bob Dylan har sagt att han bara på ett enda album lyckats återskapa det där silvriga soundet han hör inne i sitt huvud. Men jag letar efter rätt ton under varje inspelning.
Lukas Moodysson har rykte om sig att vara svårintervjuad. Det är inte riktigt sant. 90 procent av frågorna jag ställer besvaras seriöst och utförligt. Men när det kommer till självklara frågor, som ”varför han så ofta väljer att skildra konflikter mellan barn och vuxna” blir han först tyst, sen larvar han bort det med ett ”Jag vet inte, jag är väl barnslig”.
Seriöst?
– Men jag vet ju inte varför jag hamnar i det. Nu svarar jag inte på din fråga men i den här filmen skildras vuxna som rätt vilsna men också snälla. Det ligger nära vad jag själv tyckte och tänkte om vuxna när jag var 13 år.
– Om det är någon film jag är hyfsat nöjd med så är det denna. Eftersom det är en film som tar saker och ting på allvar, men som ändå förmedlar ett hopp. Livet är jobbigt ibland och man har inte så många kompisar och killen man är kär i är kär i nån annan och mamman har glömt bort en och pappan har flyttat till en annan stad. Men det finns alltid vägar ut och ibland räcker det att banka riktigt hårt på ett trumset för att livet ska kännas underbart.
Svensk barn- och ungdomsfilm har gott rykte, både utomlands och här hemma. Och nu för du traditionen vidare. Har du några barnfilmsfavoriter?
– Jag är intresserad av traditioner, jag tycker det är viktigt att stå där man står och tar reda på vad man har bakom sig. Det kan handla om allting: tv-serier som ”Dårfinkar och dönickar” eller ”Ebba och Didrik” eller filmer som ”Fanny och Alexander” och Roy Anderssons ”En kärlekshistoria”. På alla nivåer har det gjorts bra rörlig bild för barn och ungdomar. Det är något vi kunde lyfta fram mer, det är inte många länder som har en så stark barnfilmstradition.
– Generellt sett så är jag nöjd med att jag har gjort olika sorts filmer. Om jag ska vara ärlig mot mig själv och världen jag lever i och det är kaos i mitt huvud måste jag göra en film som ”Container” (2006) som ses av sju personer men som jag tycker jättemycket om själv.
”Vi är bäst!” hyllar punkeran. Hur mycket punkare är du själv i dag?
– Jag ser mig inte alls som punkare. Men jag har mina rötter kvar i den där känslan, som filmens Bobo och Klara har när de går in i replokalen, det är bara att slå hårt så blir det nåt ljud av det, det kanske inte alltid blir det vackraste ljudet, men ljud blir det i alla fall.
Du har varit med och valt ut filmmusiken. Hur var det att höra gamla punkfavoriter i detta sammanhang?
– Helt fantastiskt! Jag är jättestolt över att jag fått använda så mycket av den musik som betydde allt när jag var ung. Som KSMB:s Sexnolltvå” och Ebba Gröns ”Schweden Schweden”. Robert Smith (frontfigur i brittiska The Cure) och Thåström är de konstnärer som berört mig allra mest.
Jag är nyfiken på dina arbetsmetoder. Hur får du barn och ungdomar att agera så trovärdigt?
– Det är en svår fråga, jag vill inte avslöja mina yrkeshemligheter. Jag förklarar ganska lite, det mesta går på intuition. Men det handlar först och främst om att bygga upp en atmosfär där det är tillåtet att testa olika grejer, där man får lov att misslyckas. Det låter väldigt svenskt, men för mig är det viktigt, det är lättare för skådespelare att prestera om de känner sig omhändertagna.
– Samtidigt måste man också bygga ett rum precis runt kameran där det är väldigt högtidligt. Det är en av anledningarna att jag fortfarande filmar med 35 millimeters film, trots att alla andra filmar digitalt. Man får inte göra av med hur mycket film som helst för varje meter kostar. När man slår klappan, då är det superallvarligt.
Din film ”Lilja 4-ever” (2002) väckte stor uppmärksamhet med sitt tema om trafficking och visades och diskuterades bland annat i Sveriges riksdag. Kan du sakna det, att en film sätter agendan för samhällsdebatten?
– Både ja och nej. Men jag menar att allt man gör, ser, lyssnar på påverkar. Jag vill att det ska finnas alla sorts filmer, även politiska förstås, men själv vill jag inte ge mig in i en politisk debatt, inte just nu. Men den tiden kommer säkert också. Med ”Lilja 4-ever” så ville jag bygga en minnesvård över den här tjejen som hoppade från en bro och att det skulle leda till att folk började prata om det. Så blev det faktiskt också och det var ju fantastiskt.
– Kan nya filmen leda till att några ungdomar i Sundsvall börjar spela trummor så är det också fantastiskt på sitt sätt.
Vad händer med dina filmer när du släpper taget om dem?
– Jag känner en väldig ödmjukhet inför att film är som flaskpost. Jag kan inte styra över vad folk tycker och jag får heller inte reda på det. I grunden tycker jag det är en bra ordning.
Fotnot: Bob Dylan-albumet Lukas Moodysson syftar på heter ”Blonde on blonde” (1966).