Jag vet inte hur Maria Blom gör för att få den där lättheten i dialogen, trovärdigheten, flytet. Men det finns där. Människorna i "Fishy" pratar precis som vi gör, och det är det som är så tilltalande.
Historien är ganska enkel. Micka, den balla innerstadstjejen, kommer utflyttande till Fisksätra. Hon hamnar i vad hon tycker är ett inferno av smaklösa hörnsoffor och glasbord och grannar för tätt inpå, och beklagar sig högljutt för bästa väninnan på jobbet.
Närmsta grannar vägg i vägg i loftgången är Danne och Jonna. Det stadiga paret som alltid varit tillsammans, och som helst umgås med andra par i tv-soffan. När Jonna får jobb på annan ort blir Danne ensam, och trivs inte alls med det. Han bjuder in Micka för att kolla på tv ihop.
De har helt olika värderingar och förväntningar på livet. Ett replikskifte går så här:
Danne: Varför har du ingen pojkvän?
Micka: Jag kanske inte vill vara ihop med nån.
Danne: Har du blivit misshandlad?
Danne är oförmögen att förstå hur någon kan välja att inte leva i ett parförhållande. För Micka är det obegripligt hur man kan nöja sig med att jobba som vaktmästare.
Men något är det som gör att de berör varandra och söker sig till varandra. En allt starkare vänskap växer fram, och Danne börjar få frågor om han vänstrar med "tjejen i turbanen".
"Fishy" är egentligen Maria Bloms första spelfilm. En övningsfilm, som hon fick göra när hon skulle lära sig att göra film. Tanken var att den inte skulle visas, men tillsammans med producenten Lars Jönsson har hon tittat på den varje år och gradvis känt att: "jo, den borde visas". Så nu får biopubliken chansen.
Och visst är "Fishy" värd att se. Även om både det korniga bildspråket och Mickas kraftiga make up känns lite ur mode. Berättelsen i sig står sig fint och skådespelarna gör ett bra jobb. Jag tycker om både dem och filmen.