Så verkar sistnämnda kvartett också i Göteborg. Till den fåtaliga skaran svenska litterära humorister kan även inräknas Christer Hermansson, trots eller kanske snarare tack vare att hans biografi innefattar orter som Upplands Väsby och Södertälje.
Man har ju inte roligare än man gör sig och Hermansson, född 1963, tillhör ännu efter sju publicerade böcker den sortens toktorra humorpraktikanter som tvingas tillgripa det grövsta artilleriet (homosex, megalomani, omnipotens) för att överhuvudtaget synas på roliga timman.
Författaren är fena på titlar och namngivningen av hans nya roman, "Pappa Luigi betraktade mina smala handleder", kan jämställas med den förra, "Jag önskar att jag vore lika vacker som Sebastian tror att han är".
Och om jag inte hade varit kroniskt allergisk mot uttrycket kunde jag skrivit att detta är nördens revansch och litteratur: en metatextuell, omständlig och medvetet klichéartad skildring inifrån en dysfunktionell familj och huvudet på dess avvikande stjärna, döpt Corelli, efter stjärntenoren, fast med efternamnet Lövhagen.
Men det finns nuförtiden medicin inte bara mot hösnuva, varför jag helt sonika - och låt vara efter två rejäla insprutningar i näsan - bekänner mig till Hermanssons fanclub. Han är som författare fjompig och narcissistisk, men han är det på ett så målmedvetet och konsekvent vis att resultatet blir subtilt och sublimt, som tangerade han både konstens hjärta och kultursociologins pulsåder.
Det är mycket snack och medan snacket pågår rätt mycket verkstad också.