Så kommer äntligen den första riktiga bilderboken med bra reproduktioner av författaren och konstnären Folke Dahlbergs ( 1912-1966) bildkonst. Det har inte varit så lätt att se hans bilder förut. Det har varit långt mellan utställningarna. Och museerna har generande minnesluckor.
Men trots att man mest kunnat se teckningarna i dåliga reproduktioner i svåråtkomliga böcker, främst hans egna, så har han ett grundmurat rykte som bildkonstnär och inte minst mytomspunnen artist.
Och visst har man längtat efter reproduktioner av hög klass så att man själv i lugn och ro kan försöka tränga bortom schablonerna om hans bilder. Dessutom behövs intressanta och nya tolkningsförsök av bilderna.
Mycket av de oftast citerade och traderade texterna, till exempel den av Otto G Carlsund, är mest ett slags vänsäll festtalspanegyrik som inte är till mycken hjälp om man vill förbi fantombilden av det seglande och isolerade geniet (en myt som sprids av många fast den är långtifrån sann) och fördjupa sig i konsten.
Mycket av den gammaldags interpreteringen av Dahlbergs bilder, som är den vanligaste även i dag, ger sig ut för att vara bildtolkning, men är det inte i någon meningsfull betydelse. Den biografiska metoden, som Folke Dahlbergs bilder drabbats av, blir mest en slags projicering av personliga egenskaper som tvingas på bilderna. Man ser på konstnären i stället för på bilderna.
Det problemet har tyvärr också den nya stiliga boken om Folke Dahlberg. Huvudtexten av tv-producenten och författaren Jan Hemmel är i huvudsak en samling personliga anekdoter. Dess största förtjänst är att många av bilderna visas i utmärkta reproduktioner (men nog kunde väl i all sin dar måtten på originalverken vara angivna!). Hemmel, som var Dahlbergs systerson kände honom väl.
Det pratas ofta om Dahlbergs surrealism. Den ser man inte mycket av i bilderna om man ser efter själv. Men har nu Otto G Carlsund en gång (1945) sagt så så sprider eftersägarna det som ringar på vattnet.
Snarare är teckningarna symbolistiska på klassisk grund. Dahlbergs starkaste och mest personliga bilder är hans så kallade punktteckningar. Det är gråskalans svar på den fägprunkande pointilismen. Det ger teckningarna både en mycket sensibel och sensuell karaktär, men också ett skulpturalt och statuariskt uttryck med drag av stenreliefer.
Det finns sällan någon rörelse i bilderna. De är liksom "framdröjda", ofta dramatiska på ett lika lågmält som eftertryckligt sätt. Fokuseringen förstärks av de stora utsparade vita partierna. Och så sjöbunden han var ägnade Dahlberg, av verken att döma, ett ovanligt litet intresse åt sjön och vattnets karaktär i bilderna.
Han skildrar det liksom i förbigående, vitt och slätt, eller randigt. Det var annat som var det centrala. Det handlar om känslor och tillstånd som drabbar "som ett hugg".
Det finns mycket geometri och kompositionskonstruktioner bakom alla hans bilder. Tydligast är det kanske i märkliga teckningar han gjorde på femtiotalet.
Han bygger ihop ett slags bildpussel av parallellrandade geometriska former. De bildar landskap, mänskliga gestalter och ett fiskliknande skepp. Genom intrikat färgsättning och utsparning av vita fält får bilderna en dynamisk vila som är mycket speciell och gåtfullt fascinerande.
Dahlberg sålde slut på de punktteckningar han ställde ut vid ett par tillfällen under sin livstid. Många av hans andra teckningar användes för att betala större och mindre skulder med. Det märks för de finns i olika konstnärliga valörer.
Teckningarna är också spridda och Folke Dahlberg-sällskapet är ständigt på jakt efter nya för att förbättra sitt bildarkiv.
Dahlbergssällskapet ger successivt ut böcker av och om Folke Dahlberg. I långtidsplaneringen ingår en större konstvetenskaplig bok om hans unika konstnärskap.
I väntan på den är den här boken den bästa bildbanken, och som sådan oundgänglig för den som själv vill närma sig Folke Dahlbergs gåtfulla bilder.
På så sätt bli den oerhört viktig.
BO BORG