Helene Rådberg:
Det gula rummets små terapistycken
Wahlström & Widstrand
Sonja Åkesson travesteras i en ny diktsamling, "Det gula rummets små terapistycken", av 58-åriga Helene Rådberg: "Jag har mitt enkla arbetsliv/ på ett fritidshem med fyrtio barn...".
Det är Rådbergs fjärde samling sedan debuten för tio år sedan och den utspelas liksom de tidigare i den dubbla underordning som ryms i ett ord, arbetarklasskvinnans.
Nyss var hon en folkhemsprinsessa, "den duktigaste flickan i klassen", nu rullar hon in trehjulingar och sparkcyklar i uteförrådet, "snyter förkylda och allergiska/ blåser på alla sorters sår/ dukar fram mellanmål/ spelar Fia med Knuff...".
Sällan är svensk poesi utgiven på mäktiga förlag centralt belägna så vardagskonkret som Rådbergs. Sällan, eller aldrig, står den offentliga sektorn och "kvinnlig vård och omsorg" som här i centrum. Det är sparkrav och rehabiliteringssamtal, det är kuddrum och överfunktioner i sköldkörteln. Och "ytterligare upplysningar kan du få hos försäkringskassan".
Några, i själva verket många, sliter ut sig för att systemet skall fungera. Det är förutsättningen för välfärden och den relativa jämlikheten.
Bitskt diktar Rådberg kring en verklighet. Bitskt och galghumoristiskt, med envisheten och upprepningstvånget hos den underlägsne och samtidigt suveränt överblickande.
Men sarkasmerna och ironierna - i den poetiska praktiken inte minst konkretiserade medelst inslagen av slagdängor, rocksånger och käcka barnramsor - kan knappast förta det underliggande: ilskan och vreden, besvikelsen och bitterheten.
Sudda sudda sudda bort din sura min? Munnen har Rådberg möjligen fått för att hon skall skratta. Dikten däremot för att tala ur djupet av en skev världsordning. Det är tillgänglig poesi, sprakande och sparkande, skriven ur nödvändighet och desperation: bra. Sonja Åkesson ler i sin himmel och knyter näven i köksförklädets ficka.