Motala konsthall framträder alltmer som en viktig arena för den östgötska konsten. Denna gång är det den mästerlige Ulf Lundkvist, som ställer ut tillsammans med den 30 år yngre Rasmus Sköld från Vadstena. Det som förenar dem är en folklig ton, ett sätt att i bild skildra vardagens trivialiteter och dess små förargligheter.
Ulf Lundkvist har genom seriefiguren Assur blivit en välkänd och uppskattad konstnär, som berättar om livet i glesbygden, om mystiska figurer och väsen som bara anas. Han berättar på samma sätt som man har gjort i tusentals år, om vardagens händelser och märkvärdigheter, relationer mellan olika människor, mellan människor och djur och mellan människor och osynliga väsen, Ulf Lundkvist har ersatt det talade ordet med bilden och skapar stämningslägen, som är både verkliga och drömlika. På utställningen i Motala visar han några målningar med titlar som "Gathörn", "Fotbollsplan" eller "Törnevalla hållplats", vilka alla ger en bild av ett försvinnande samhälle, som övergivits och glömts bort . "Fotbollsplan" med två övergivna målburar ligger i skuggan av stora gråsvarta silobyggnader, som hotar att falla ner över planen, där ingen spelar. Den är bara övergiven liksom allt annat i hans målning, en fotbollsplan som förr sjöd av liv med spelande och lekande barn, men som blivit en sunken kvarleva av ett land, som skulle bli ett folkhem. Det är vemodsfulla målningar, nästan folkromantiska, som skildrar ensamheten och isoleringen som i "Törnevalla hållplats", nedlagd sedan länge, och med endast en ensam cyklist på vägen. Det är målningar som förmedlar ömsint gemenskap med det som sker, men under ytan vibrerar ångesten.
Lundkvist visar också etsningar och polaroidfotografier. I de senare har han dokumenterat det mest vardagliga, tomma flaskor med etiketter som andas forntid, den redan uppätna maten eller Fornåsa konditori, en miljö som borde K-märkts. Ulf Lundkvist iakttar det som ingen annan ser, det försumbara, och likt en flitig antikvarie räddar han med sina bilder en bit historia till eftervärlden.
Rasmus Sköld tangerar Lundkvists motivkretsar, som exempelvis korvkiosken eller gammelmannen, men han målar mer burleskt och karikatyraktigt. Hans stora installation på utställningen, en orkester med figursågade figurer, framvisar en brokig skara fysionomier, som intensivt spelar på sina instrument. Med sin färghållning utsätter han sina figurer för ett mer obarmhärtigt ljus, de klara färgerna avslöjar korvgubbens trista miljö utan några försonande drag. Det är ett expressionistiskt måleri, där motiv som grisfötter och kött understryker hans behov att skapa starka uttryck.