Det svänger snabbt och kränger vilt när Éric Chevillard, den nya franska romanens kanske mest försåtliga förnyare, svingar sig upp i taket. I skarpsynta "Rödöra" från 2006 hade jag roligt på mest varje sida. Här tappar jag intresset i takt med att idéerna fixeras och fallucks-tekniken blir självändamål.
Chevillard laborerar med icke-karaktärer. De saknar konturer och beter sig precis som författaren vill och som den förmenta genomsnittsläsaren vant sig vid är orimligt.
De bär stolar på huvudet och flyttar frankt upp i taket - av bostadspolitiska skäl men framför allt av litteraturpolitiska.
En släkting till dessa husvilla litteraturockupanter är Calvinos trädlevande Klätterbaron, med den avgörande skillnaden att Calvino allegoriskt tonade ner och förtydligade där Chevillard skruvar till och fördunklar: "I Kolskis poetiska system är det genom att lita på skenet som man får saker att hända."
Så demonstreras litteraturens oanade potential och görs till huvudsak.
Så tycks det åtminstone tänkt. Som den Oulipo-nörd han är sätter Chevillard en ära i att ej kunna infångas för sammanfattning.
Livet är en häst och "I taket" en sorts rimstuga på fransk nivå. Det ena kan här inte självklart länkas till det andra. Att här ens händer något är för mycket sagt, som ju boken mest är lek och rysligt snygga vändningar.
Originalitetsjäktare, som en motvallstant jag känner skulle sagt.
En evig tur att de finns, ändå.