John Gaddis, professor vid Yale i USA, betraktas som en av de främsta experterna på kalla kriget. Hans bok "Det kalla kriget" sägs vara riktad till yngre läsare. Kanske förklarar det den ytliga skildringen av de 45 åren från andra världskrigets slut till Sovjetunionens upplösning.
Den sovjetiska utrikespolitiken karaktäriseras, enligt Gaddis, av ingripanden mot revolter i DDR, i Ungern och i Tjeckoslovakien. I övrigt var den mer nyckfull och ideologisk än grundad på fakta. Stalins ideologi sa till exempel att de kapitalistiska västmakterna snart skulle börja bekriga varandra och detta styrde hans politik.
Amerikanerna accepterade att presidenterna ljög om sin utrikespolitik och hemlighöll operationer som upptrappningen av kriget i Vietnam, invasionen i Grisbukten på Kuba och kuppen i Chile, skriver Gaddis. Men när president Nixon började trixa och ljuga på hemmaplan, Watergateaffären, då gick det inte längre. Då sa folket ifrån och Nixon tvingades avgå.
Att kalla kriget tog slut, det vill säga att Sovjetunionen bröt samman, förklarar han med att under 1980-talet framträdde personer på den världspolitiska arenan som inte accepterade att maktbalansen mellan öst och väst permanentade ofriheten i öst. De var Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II, Deng Xiaoping och Michail Gorbatjov.
De skulle på något sätt ha lyckats att tala bort det kalla kriget. De var skådespelare, förklarar Gaddis.
Det är för mycket psykologiserande och alltför många luckor i Gaddis berättelse om det kalla kriget för att det här ska vara en läsvärd bok. Och hans perspektiv är som hämtat från en dålig spionfilm från 1950-talet.