- Jag betraktar mitt liv som stoff för mina romaner, säger Imre Kertész till sitt utfrågande yngre alter ego (eller motjag) i "Dossier K", det befriar mig från alla hämningar.
Befriar från hämningar - och från behovet av genrebeteckningar? Nej. Något sådant som en självbiografisk roman (så som "Mannen utan öde" brukar benämnas) existerar inte, menar han. Antingen självbiografi eller roman; självbiografin minns, medan fiktionen skapar världar.
Innebär detta att författaren K även uppfunnit Auschwitz? Ja, i viss mening: "I romanen ("Mannen utan öde") måste jag uppfinna och skapa Auschwitz. Jag fick inte stödja mig på det yttre, så kallade historiska fakta utanför romanen. Allt måste ske med hjälp av språkets och kompositionens trollkraft".
Hur ska då en läsare, lagom anpassad till postmodern genreupplösning, betrakta "Dossier K". Som självbiografi eller roman?
Kravet på distinktion faller snabbt undan, eftersom man som läsare så direkt anammar den dialogiska utformningen och erfar det pågående samtalet mellan Kertész och Kertész som en samling lösryckta handlingar rörande fallet K.
Det vill säga, trots allt ett slags romandossier. Innehållande fakta/anekdoter om K:s barndom, föräldrar och släkt samt upplevelserna i Auschwitz och livet under den kommunistiska Kádárregimen i Ungern. Biografiska sammanhang som flätas in i en intrikat diskussion runt identiteten, språket och författarskapet.
Kertész den yngre utmanar således Kertész den äldre att återigen skärskåda sina existentiella ställningstaganden: Vad är du? "En jude som inte längre har något att skaffa med någon av de judiska livsformer som var kända före Auschwitz". Är du pessimist? Svar: Att undvika de yttersta frågorna handlar inte om optimism utan om feghet. Moralist? Nej, "moralistens väg leder raka vägen till massrörelserna" - Adornos yttrande att man inte kan skriva poesi efter Auschwitz avfärdas för övrigt som "en moralisk stinkbomb".
De litterära och filosofiska följeslagarna - Thomas Mann, Kafka. Jean Améry, Gide, Camus, Bernhard, Cioran med flera - citeras ymnigt även i "Det landsförvisade språket", en essäsamling som sträcker sig från 1989 fram till och med nobelföreläsningen 2002. Texterna, försöken "att närma sig det oåtkomliga", kretsar också här runt individen och den totalitära staten, och kring Förintelsen och Auschwitz som universell och oförgänglig metafor.
Adorno kommenteras ännu en gång: "efter Auschwitz kan man bara skriva poesi om Auschwitz ... bara det att det alls inte är lätt att skriva poesi om Auschwitz".
Med bland annat den motsättningen brottas Kertész, som i verk efter verk bearbetar sina erfarenheter in i minsta byggsten. Péter Nádas skriver i förordet att ämnena "fogas in i varandra som hemska magiska askar" - en klaustrofobiskt exakt karakteristik.
Om Förintelsen kan vi bara med fantasins hjälp göra oss en föreställning, skriver överlevaren och Nobelpristagaren Imre Kertész: "I stället för förebildlig död kan nakna fakta bara stå till tjänst med likhögar".
I konstens språk finner vi alltså Människan?