I Björn Håkansons senaste roman finns mycket att känna igen sig i för en som var med på 40-talet, skriver Gun Zanton-Ericsson.
Ny bok
Björn Håkanson:
Hur det började
Albert Bonniers förlag
Hur göra om man lockas av tanken att berätta om sin fjärran barndom och det går tretton på dussinet av såna skildringar? Björn Håkanson väljer att skriva en regelrätt bildningsroman där det självbiografiska bara är lätt kamouflerat -- huvudpersonen i "Hur det började" kallas Jan Hage.
Pappa veterinären har äntligen fått ett eget distrikt och familjen har flyttat från Stockholmstrakten till Hammerdal i Jämtland där Jan lider av att invånarna betonar ord så fel. Jan har lätt för sig i skolan och är duktig i idrott -- nödvändig vara-som-andra-biljett för en begåvad pojke.
En idyll tillåts skymta mitt i den sakliga genomgången av alla steg i bildningsgången, inklusive första förälskelsen, som "vettrinärns pojke" avverkar under de viktiga åren mellan 7 och 11.
Hemmet präglas av tolerans och liberala värderingar, där finns lillebror, en kärleksfullt klok mamma med kulturella intressen (underordnade hustru- och morplikter) och en älskad pappa som ibland låter äldste sonen följa med på hingstkastration eller till en ko som har svårt att kalva. Jan är en god iakttagare, i efterhand försedd med sakkunskap.
Åtskilligt handlar om sådant som kan efterhandskollas, till exempel läroböcker, skolplanscher, kartor, rekord i friidrottsgrenar, namn på tävlande, bland annat i Londonolympiaden 1948. Mera återhållsam är Björn Håkanson när det gäller känslor, och humor tycks inte passa det här projektet. Men för en jämnårig finns många iakttagelser och detaljer att känna igen från den 40-talsmiljö som senare generationer ser som "stenålders": ingen tv, skola på lördagar, psalmverstraggel, barn ska lyda -- och skriva verb i plural.
Jan/Björn är "tjänstemannens son", för att låna titeln på en av Håkansons diktsamlingar (från 1978). En dikt där heter "Familjen", en bild från en bilsemester då en kille på moppe ropar "djävla borgare" efter dem. Bildningsromanens privilegierade Jan funderar och fantiserar dock mest kring annat som får honom att "växa inuti".
"Hur det började" kan läsas som ett porträtt av författaren som valp, en blivande trolöshetsförespråkare och kluven moralist. När Jan på sista sidan står i snöfall uppfylld av önskan att "vara den som står vid sidan" anar man också den svale poet som skulle ropa "kom och tänd mig!"