Eller egentligen två - men den första visste han redan om: att Correns recensenter, inklusive jag själv, precis hade röstat fram hans "Markusevangeliet" som 2008 års bästa skiva.
Det andra var att jag hade kirrat så att han skulle få komma in och kolla i sitt barndomshem, ett fint litet parhus i Röda stan. Och det verkade beröra honom mer än erkännandet som musiker.
"Jag tänker ju på det där huset varje dag", sa han när vi satt i bilen dit, och väl på plats var han märkbart tagen och upprymd.
Jag var ganska nöjd med det knäcket. Som artikel betraktat var det inte det bästa jag gjort, men som happening var det mäktigt.
Dagen efter fick jag ett glatt mejl från Markus. Sen dess har jag inte hört något. Inte förrän för tre veckor sedan, när senaste numret av musiktidningen Sonic trillade ner i brevlådan och visade sig innehålla en lång intervju med Markus, ungefär enligt samma upplägg som den jag gjorde: han och skribenten vandrade runt bland betydelsefulla platser i Norrköping. Men inte in i barndomshemmet. I stället berättar han om hur mycket han ångrar att han hängde med mig dit.
"Det förstörde platsen där jag förlägger mina tankar och drömmar", konstaterar han.
Det där tog ju rakt i solar plexus, och i tre veckor har jag nu ältat utan att göra något åt det hela, men på onsdag kommer Krunis mäktiga dubbelskivesläpp så nu kan jag inte gömma mig längre. Och det första jag gjorde när jag kom över skivorna nu i veckan var så klart att kasta mig över dem och lyssna på nyckellåtar med titlar som "Mitt kvarter" och "Barn från rödastan" för att se om han sjunger om hur jag sabbat hans barndom, framtid och hela låtskrivargåva. Men nja, han verkar ha viktigare saker att sjunga om än mig.
Så jag väljer att tolka det som att han trots allt kan gå vidare och tar i stället tillfället i akt att å det djupaste be om ursäkt. Ibland vill man rätt men gör fel.