Finns det någon roman som tydligare inkarnerar den moderna människans alienation. Främlingen kan med rätta kallas romanernas roman. Till en början på ytan ganska lojt berättad med en ton av likgiltighet som sedan skärps alltmer. Fransk-algeriern Meursaults tillvaro utsätts för en räcka skeenden: har mamma dött, jaha, ska jag gifta mig, jaha. Att han sedan i det bländande solskenet drar vapen och går mot en säker undergång är lika återhållet registrerat som en sandstrands eviga vågspel bakom ett par mörktonade solglasögon.
I efterordet skriver idéhistorikern Michael Azar om det som kallas det aburdas triptyk: essän "Myten om Sisyfos", dramat "Caligula" och romanen "Främlingen". Han håller fram de privata och samhälleliga aspekterna i Camus politiska engagemang vilket ger en perfekt bakgrund till läsningen.
Att kalla ett litterärt verk mästerligt är lite grand att reducera det till ett gesällprov. Därför är det snarare det exakta tilltalet. Slumpmässiga händelser. Obevekliga livsbetingelser. Kalla det vad man vill: det är inte främst formen som är så vitglödgande.
Det är när tillvarons absurditet forsar igenom som hetta, ljus, ljud som den verkligen gör skäl för sin titel. Mästerverket består, mer än i en räcka ord, av den känsla Camus fångat av just främlingskap.
Maria Tellander