Marcel Proust:
Brev i urval
Albert Bonniers förlag
En betydande del av vuxenlivet tillbringade Marcel Proust (1871-1922) på boulevard Haussmann i Paris, i våningen som föräldrarna lämnat efter sig. Överlag sängliggande lyckades han härifrån ändå färdigställa lejonparten av det förra seklets förmodligen mest berömda romansvit, "På spaning efter den tid som flytt". Samtidigt som han hade lätt för att umgås med tjänstefolket, höll han medelst en livlig korrespondens kontakt med yttervärldens mera inflytelserika kollegor och redaktörer.
En bråkdel av de över 5 000 brev (tacka rörpostsystemet för det!) som den heroiske professor Philip Kolb samlat i en fransk 21-bandsutgåva (!) har nu tack vare Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse nått svenska läsare, "Brev i urval". Extra hommage till översättare Anders Bodegård, som särskilt i Marcels leklystna brev till vännen Reynaldo Hahn, framgångsrik kompositör och dirigent, fått tänja den språkliga receptiviteten och fantasin till det yttersta. En gång heter adressaten Zadig. Zadig var Hahns hund.
Bland detta urvals inalles 53 mottagare märks annars mormor, mor, far, bror. Kritiker och förläggare. Aristokrater och salongslejon av bägge könen. Författare som Jean Cocteau och André Gide. Och en viss Harry Swann, som för ett ögonblick får brevskrivandet att sväva mellan fiktion och verklighet.
Ofta är det rätt konkret: avföringens dilemman och aktieutvecklingen på börsen. Proust var en spelare och spekulant, glad i chansningen, men hälsan, ja den hälsan. Han tycker inte om att prata om hälsan, skriver han vid flera tillfällen, men gör ibland nästan inget annat. Det är för roligt.
Marcel Proust är en sådan, för att tala med militärerna och idrottstränarna, som känner efter. Hans kropp (och själ) är ett känsligt och skört membran och den omtalade astman är möjligen både psykosomatiskt betingad och ett utslag av hypokondri. Redan som tonåring tycks han vara förtrogen med ett svårmod, som successivt ackumuleras och förkroppsligas. Försäkringskassan av idag hade med hjälp av psykologisk expertis förmodligen sett igenom hans bevekelsegrunder och försvarsmekanismer: ut och jobba, Marcel!
Politiskt omedveten var han, vars mamma var judisk och pappa katolik och läkare, dock inte - ståndpunkterna i Dreyfusaffären är glasklara. Han ser vad som sker och tar ställning, också mot första världskrigets uppskruvade nationalism i Tyskland och på hemmaplan. Och hans homosexualitet framstår som essentiell, en tidig självklarhet, tämligen avdramatiserad, om än inte utan drag av oro.
Det är en fin bok, en rar och stundtals rätt sorgsen pärla. Ett exceptionellt författarskap och levnadsöde i blixtbelysning med kvardröjande skuggor.