Ser vi ett generationsskifte inom svensk film efter framgångarna för Ruben Östlunds "De ofrivilliga"? Ja, det vill jag gärna tro efter att nyligen ha fascinerats av Wenzels & Hellströms "Man tänker sitt" och utdrag ur Jesper Gandtlands "Apan". Erik Gandinis omtalade Berlusconi-dokumentär "Videocracy" förstärker känslan av att nutida svensk film är modigare än på länge.
Fredrik Edfeldt är också en filmare, som går sin egen väg. Hans film "Flickan" utspelar sig sommaren 1981, i skarven mellan 70-talets vänstervåg och 80-talets Satsa på dig själv-mentalitet. En tioårig tjej lämnas ensam med sin faster när resten av familjen åker till Afrika för SIDA:s räkning. Men fastern mår inte bra, är obekväm med att handskas med barn och ger sig efter några dagar av med en man på obestämd tid. Flickan berättar inte för någon att hon lämnats vind för våg. Det går bra till en början, men efter hand staplas problemen...
Nu är det inte handlingen i sig, utan gestaltningen, som gör filmen så förtrollande. Det stillsamma berättartempot gör att filmen inte liknar något annat på repertoaren. En känsla växer fram; så här är det att vara barn. Så här härligt, ohyggligt, märkligt och roligt kan det vara att leva i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. "Flickan" är en film om att växa, att ta sig igenom svårigheter, att upptäcka världen.
Precis som många andra barnskildringar visar filmen också hur grymma barn kan vara mot varandra, men också att godhet och vänskap kan spira när man minst anar det.
Filmen lever högt på Karin Arrhenius träffsäkra och delvis självbiografiska manus, Hoyte van Hoytemas poetiska foto och inte minst på det lysande skådespeleriet. Blanca Engström i huvudrollen med sitt precisa spel och betraktande blick kommer jag sent att glömma. Hela ensemblen övertygar med särskilda plus för Tova Magusson Norlings deprimerade faster och Leif Andrés tragikomiske granne.
Stor vikt har lagts på miljö och tidsfärg, allt ifrån tv:s "Linus på Linjen" till ett återskapat Tempovaruhus. Det underlättar för oss i publiken att jämföra den epokens barnsyn med vår egen. Det har verkligen hänt mycket på dessa tre decennier, på gott och ont.
Träffa manusförfattaren Karin Arrhenius, uppvuxen utanför Mjölby, på lördagens kultursidor.