Trezza Azzopardi slösar inte på orden. Är konkret, enkel, poetiskt stram. Döljer inget men antyder desto mer.
Så fungerade den intrikata "Glöm mig inte" (2004), om en gammal kvinnas sökande efter den identitet hon blivit bestulen på redan i barndomen. Med samma medel har Azzopardi skapat "Ett blått brus".
Romanens huvudpersoner har i många år burit på obearbetade upplevelser. För Lewis är traumat kopplat till en bilolycka i Cardiff för tjugo år sedan, då den 14-årige tvillingbrodern omkom och han själv överlevde.
För Anna har den ansträngda relationen till sin 76-åriga mor och minnena av den döde fadern påverkat hennes förmåga att forma sig ett eget liv. När boken börjar är Anna och Lewis i färd med att bryta upp. Hon från London och han från ett misslyckat försök att återvända till Cardiff. Att deras vägar framöver ska korsas förstår man tidigt. När så äntligen sker, i Great Yarmouth på engelska ostkusten, tar också historien som väntat en ny vändning.
Återgiven i hårt nerbantad version kan handlingen tyckas banal och förutsägbar, och som ännu en skildring av eländes elände toppad av en förlösande kärlekshistoria.Men tro mig, så förhåller det sig inte. "Ett blått brus", i Ylva Spångbergs fina översättning, gömmer både polerade och mer ruffiga pärlor. Bärs av ett språk som ser, hör och luktar sig fram. Som hushåller med färgerna, vita, genomskinliga, övergående i grönt och blått. Tillåter sig att reta med en dialog som rymmer såväl allvar som träffsäker humor. Skapar levande karaktärer och vågar släppa in försoning.
En raffinerad roman.