Ny bok
Anna Gavalda: Tillsammans är man mindre ensam
Översättning: Maria Björkman
Albert Bonniers förlag
Efter "Da Vinci-koden" lär Anna Gavaldas nya roman, en tegelsten på 500 sidor, ha varit förra årets mest sålda bok i Frankrike. Begripligt om man gillar ett romantiskt upplägg med hjärta, smärta och lyckliga slut där var tar sin.
Att en roman är en så kallad bladvändare ska inte ligga den till last men när den så uppenbart tippar över mot det pekorala blir det problematiskt.
Den psykologiska trovärdigheten skakas i sina grundvalar och det går till exempel inte att förstå varför Gavaldas hjältinna, den 26-åriga Camille, nått botten och råkat på kant med tillvaron. Och det i sin tur hotar hela romanens upplägg som bygger på att tre udda yngre människor hamnar under ett och samma tak och lär sig leva med, respektera och tycka om varandra.
Förutom Camille, en utbränd och oförlöst konstnärsjäl, är det en stammande aristokrat av typ fattigadel och en buse till mästerkock med manlighetsproblem. Till trion sällar sig så småningom också kockens halvdementa mormor. Ensamma och utstötta i världen är de allihopa. Inte oväntat blir de varandras familj och hjältinnan och kocken blir ett par.
Förutsägbart så det förslår.
Inte blir det bättre av frånvaron av gestaltning. Händelserna går kronologiskt in i varandra enligt underhållningsromanens principer. Språkligt svajar det också, om det beror på översättningen eller brister i originalet kan jag inte avgöra. Konstaterar bara att mellan uttryck som super och fettbra ligger det några år...
Fler än en gång kommer jag att tänka på "Scènes de la vie de Bohème" av Henri Murger, förlagan till Puccinis opera "La Bohème". Läs den eller lyssna på operan! Strunta i Gavaldas roman för tillsammans med den är man rätt ensam.