Jhumpa Lahiri har hyllats för sina skildringar av indiska invandrarfamiljer i USA, i vilka hon utgår från sin egen bakgrund. Hon är visserligen född i London och växte upp i USA men har bengaliska föräldrar.
Novellsamlingen "Främmande jord" handlar om väletablerade akademiker och ekonomiskt trygga grupper. Vad som skildras är alltså inte invandrarens utsatt i det avseendet, inte heller öppen rasism eller motsättningar av uppenbart slag.
Lahiri beskriver ett främlingskap av subtil men ändå påtaglig karaktär. En känsla, en svårighet eller ovilja att följa det nya landets alla seder och bruk. Krockarna mellan generationerna när någon ändå gör det. Som i berättelsen om två begåvade syskon där systern lär brodern att dricka alkohol och han så småningom utvecklar ett alkoholberoende, hoppar av sina studier och hankar sig fram på lågbetalda jobb, medan systern gör karriär. Problematiken och föräldrarnas skamkänslor skildras med en intensiv och skarp lågmäldhet.
Den historien kan också vara ett gott exempel på att den mångkulturella erfarenheten trots allt inte ska överbetonas; visserligen är den hennes utgångspunkt men i mångt och mycket skriver Lahiri om allmänmänskliga relationer och problem.
Novellerna är ganska långa och förhållandevis fria från yttre dramatik. Det är de själsliga rörelserna som är Lahiris ärende. Hon gestaltar dem på ett mycket enkelt språk, rent och klart. Det finns över huvud taget något vilsamt, och vackert, över hela den här boken; en sympatisk känsla av mänsklighet.
Daniel Erlandsson