Liselott Willén: Islekar
Albert Bonniers förlag
Det är när Alex(andra) sitter på båten från Sverige över till Åland och moderns begravning som minnena kryper inpå. Allt hon försökt hålla undan. "Barnet hon hade varit och natten hon upphört att vara det". Insikten om att avstånd i tid och rum inte räckt till, att hon fått betala dyrt, kapslat in sig, blivit oberörbar.
Vad som hänt får vi inte veta direkt (det handlar inte om incest, så mycket kan avslöjas); Liselott Willéns "Islekar" har precis som i "Sten för sten" (2001) och "Eldsmärket"(2003) spänningsromanens nerv, här använd med större stringens än tidigare.
Redan efter första sidornas föraningar är jag fast, och konstaterar samtidigt att författaren, född 1972 och uppvuxen på Åland, är trogen de ämnen som tycks ligga nära:
Den tunna hinnan (isen) mellan medlidande och aggression. Det tarvliga och onda, ibland nödvändiga, spelet (leken) alldeles på eller förbi gränsen till grymhet. Överenskommelser som går överstyr. Intrången i människors integritet, deras känslomässiga brister. Behovet av kärlek, att bli sedd. Vägen från skuld till försoning.
Huvudparten av berättelsen är förlagd till barndomen och har karaktären av ett triangeldrama mellan Alex, Sara och Jakob och deras komplicerade relation bestående av lika mycket attraktion som bortstötande. Utanförskap, knepiga hemförhållanden och utsatthet gäller för alla tre. Mobbning hör till vardagen och nödvändiga undanmanövrar och dagtinganden biter sig fast som iglar - de helvetiskt väl gestaltade och igenkännbara skolinteriörerna väcker stark olust.
Liselott Willéns två första böcker läste jag med ena ögat fångat av intrigens laddning, det andra splittrat mellan vacklande trovärdighet och ett oantastligt språkligt driv . I "Islekar" är berättandet mer koncentrerat, cirklarna tätare och suggestivare runt sin kärna. Så ger hennes tredje roman också en mer dramatiskt sammanhållen läsupplevelse.