-- Äh, eller jag vet inte.
Det blir tyst en stund och sedan fortsätter träkonstnären MatsSjöberg på sitt norrbottniska vis att tala om arbetet med defärggranna, förgyllda svepaskarna i björkträ som har visats upp runt omi världen.
Han säger de där orden slående ofta, som ett sätt att slinka undaneller balansera mot allt det andra om betydelsen i konsten. Kanske vardet likadant på 1970-talet när han reste runt som elithandbollsspelare-- och täljde på sina träprylar i bussen.
-- Grabbarna sa alltid: "För fan, det där går inte att leva på." Menvem är det nu som bor i ett hus mitt i stan, frågar han kaxigt.
Handbollen var det som tog honom från Tornedalen till IF Saab iLinköping, och det som gjorde att han inte fortsatte som ingenjörnågonstans. Han gjorde tolv landskamper och reste bland annat i föredetta Sovjetunionen. Där motades handbollsgänget in på museer.
-- De hade ju sina politruker. Vi ville dricka öl och jaga brudar,men de skulle dra runt oss på museer. Och jag fick se mycket folkkonst,berättar han.
Det fastnade hos honom.
-- När jag såg den här konsten så undrade jag alltid vad konstnärentänkte. Vad var det för en som gjorde allt det där? Den känslan sökerjag fortfarande efter när jag ser på ett konstverk.
Svepaskarna kan han göra i sömnen. Det lärde han sig som ung pojkhemma i Tornedalen. Men det är så mycket mer. Utformningen, färgerna,bladguldet.
-- Man ska kunna blunda och känna på askarna och uppleva något, säger han.
Bara att komma in i Tornbys konsthall där alla dessa askar ståruppställda ger en trolsk stämning. Askarnas runda, personliga ochskimrande lock slår an.
-- Det är bara träburkar. Men de berör. När jag ser två personer ståoch prata över en sådan burk, fundera över mönstret, böja sig ner föratt se på den i olika vinklar så kan jag inte annat än fascineras. Detär helt fantastiskt.
I över 20 år har han jobbat åt Ikea och sålt sina verk bland annat iTyskland. Det började 1983 då möbelföretaget erbjöd honom att resa tillen invigning av ett nytt varuhus i München.
-- Jag skulle stå där i Emil-kläder och sälja mina grejor. Det varfullt av folk och jag sålde slut. Sedan dess åker jag till något Ikea iTyskland en gång om året.
Och Emil-kläderna?
-- Åh, nä. Dem har jag slutat med.
Han har också designat prydnadsfågeln "Ailin" som blev en storsäljare på Ikea.
-- Någon gång frågade jag hur mycket den hade sålt för. Sisådär en 50 miljoner blev svaret, säger Mats Sjöberg.
1999 tilldelades Mats Sjöberg en gästprofessur vid Linköpingsuniversitet, estetiska institutionen. Han föreläser för studenterna ochutmanar gärna med frågor som konst och marknadsföring.
Enligt Sjöberg behöver det inte råda ett motsatsförhållande mellan konstnärligt skapande och kommersialism.
-- Ett konstverk är bara värt vad människor vill betala. Frågan äralltid om något berör, får människor att känna något. Då vill de ocksåbetala. Man behöver inte ge avkall på allt bara för det, säger han.
-- När jag började med det här så var det träslöjd. I dag kallasaskarna för konst. Det är inget som jag har bestämt. Det är betraktarensom avgör, säger han.
Omkring tjugo askar kan försätta berg. Och riva upp känslor. Det hartagit honom ett år att få dem klara. Han har jobbat utifrån ett citatav Anaïs Nin:
"Vi ser inte saker som de är. Vi ser saker som vi är." Mats Sjöbergförsöker förklara att det är så mycket vi människor inte ser, och attvi borde blunda och känna efter i stället.
Sedan kommer det:
-- Eller . . . äh, jag vet inte.