John Le Carré:
En eftersökt man
Översättning: Ola Klingberg
Albert Bonniers förlag
Handen på hjärtat: skulle du bjuda in en eländig, sargad luffartyp som ringer på din dörr och håller upp en lapp med texten " Jag är trött och skulle vilja sova hos er". Inte särskilt troligt.
Eller?
Den otroliga motsatsen inträffar emellertid i John Le Carrés nya roman "En eftersökt man", nu på svenska samtidigt som det engelska originalet publiceras. För på dörren hos en skötsam turkisk familj i Hamburg ringer en tärd, synbart illa medfaren man på dörren med denna, ska vi säga ovanliga begäran.
Sonen Melik reagerar ack så mänskligt: han blir rasande över intrånget. Men hans gudfruktiga mor vill annorlunda. Eller snarast hon kan inte annat än följa sitt goda hjärta. Och främlingen Issa flyttar in.
Den som kan sin Le Carré vet att osannolikt godhjärtade tillhör de sällsynta, men nödvändiga, undantagen i ett författaruniversum som annars totalt behärskas av pragmatiska, realistiska och framför allt genomcyniska individer.
Så är det också i denna roman där Le Carré nagelfar, rentav driver med västvärldens posttraumatiska stress efter elfte september. Terroristskräcken.
Den oansenlige trashanken, därtill illegala invandraren Issa är inte bara från Tjetjenien, han är också muslim. Vilket får alarmklockorna hos alla västvärldens underrättelsetjänster att tjuta: Issa är terrorist! Utifrån den - som läsaren omgående förstår - felaktiga slutsatsen tecknar Le Carré sin satir över västvärldens konspirationsfobi.
I grund och botten är "En eftersökt man" en allvarlig och djupt samhällskritisk, upprörd och upprörande historia med samtida paralleller.
John Le Carrés geni är att han bäddar in kritiken i en frasande snygg, oemotståndlig lyxförpackning.
Då och då genom decennierna skriver Le Carré på autopilot - och kraschar. Som i hans förra, mediokra roman "Den gode tolken". I "En eftersökt man" tar han själv spakarna och flyger högt, elegant och säkert. Mycket luft under vingarna. Litterär underhållning i nivå med stjärnorna.