Det vimlar av fria och fräcka uttryck i Nicos Terzis utställning. Här finns allt från linoleumtryck och datorgrafik med märkliga djur och surrealistiska akrylmålningar - till små koncentrerade svartvita etsningar. Men de flesta motiven utvecklas till synes i ett spontant flöde, där resultatet skulle kunna bli lika överraskande för konstnären själv som för betraktaren.
Sviten med målningar med mänskliga motiv tycker jag påminner om de "vilda" målarna i Berlin på 1980-talet, med konstnärer som Rainer Fetting, Walter Dahn och Hans-Peter Adamski. Här fastnar jag särskilt för motivet med den utslagna mannen och den strecktecknade nakna damen, som tillhör de mest spännande och välkomponerade. Särskilt livfull koloristisk är också motiven "Hopp", "Minnesförlust" och "Lasse". Den sistnämnda skulle kunna återge Lasse Hoffsten i trumslagartagen, de båda samarbetar ju bland annat som lärare på Lunnevads bildlinje.
Det finns också flera andra intressanta målningar på utställningen. Men i det digra flödet upplever jag också många som lite väl vårdslöst komponerade inom den blandade estetiken. Det samtidigt "fotostrama" och "fria färgandet" kan utföras på bekostnad av det livfullt dynamiska uttrycket. Dessutom är det ju som sagt inget nytt från den dadaistiska och surrealistiska världen.
Detsamma upplever jag också i det okritiska flödet av etsningar, även om det här, framför allt i miniatyrerna finns många godbitar. Här finns flera spännande, dramatiska bilder med stor variation i linjer, struktur och textur. Men visst önskar jag att bildläraren Nicos Terzis här skulle ha gjort ett stramare bildurval på sin utställning. Om det nu inte är så att han vill betona det fria skaparfödet som ett värde i sig självt.