Fysiskt smärtsamt om tsunamin

"The impossible" handlar om hur en familj drabbas av tsunamin 2004. Naomi Watts spelar huvudrollen, vilket gav henne en Oscarsnominering.
Foto: Nordisk film

"The impossible" handlar om hur en familj drabbas av tsunamin 2004. Naomi Watts spelar huvudrollen, vilket gav henne en Oscarsnominering. Foto: Nordisk film

Foto: Nordisk Film

Kultur och Nöje2013-03-08 06:43

En brittisk trebarnsfamilj åker på semester. Stranden ligger precis utanför den lyxiga bungalowen, solen strålar och det finns äntligen tid för mys och eftertanke. Tyvärr befinner de sig i Khao Lak och det är julen 2004.

Naomi Watts blev Oscarsnominerad för sin rolltolkning av mamman i familjen, som baseras på en verklig (egentligen spansk) familj, som fick se havet stiga och komma rusande emot sig under tsunami-katastrofen.

Första delen av filmen utspelas ur hennes perspektiv och det är fysiskt smärtsamt att följa med ner i helvetet i vattnets strömmar. Mirakulöst nog klarar hon sig och får dessutom syn på sin äldste son som också virvlar runt bland bilar, hus och allmänt bråte. Efter flera vågor lyckas de ta sig i säkerhet i ett träd, trots att hon fått en mycket obehaglig benskada. De plockar också upp en ensam liten svensk pojke på vägen.

"Too soon" är ett populärt amerikanskt uttryck för skildringar av traumatiska händelser innan såren ännu hunnit läka. Och frågan är om vi är redo för ett tsunami-drama. Jag tror inte det. Problemet med "The impossible" är att den i sin ambition att skildra en av få ljusglimtar i den här mörka händelsen, lämnar en mycket dålig eftersmak.

Trots att det hela är välspelat (Naomi Watts borde ha fått den där statyetten och skänker filmen ett extra plus i betyg) och imponerande gjort rent tekniskt (det känns verkligen som att man är med henne där i vattenmassorna) fattas det något för att filmen riktigt ska ha ett existensberättigande. Jag tror att det handlar om det ensidiga perspektivet. Här finns en trevande ansats i att ta ett bredare grepp, faktumet att turisterna så småningom kunde ta första bästa flygplan bort från kaoset för vård och omsorg på hemmaplan skildras och där skulle förmodligen en intressant diskussion kunna födas, men icke. Det hjälper inte heller att filmskaparna nästan manipulativt retar gråtreflexen med känslostarka toppar var femte minut, tonsatta med tunga, påträngande, stråkar. Till slut infinner sig ändå frågan: varför ska man se detta? Egentligen? (TT Spektra)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!