Knutte Westers farmor kallade sig själv "horunge". Hon föddes 1909, lämnades bort och blev, som Knutte säger, "asylsökande i sitt eget land". Hon ägnade sen livet åt att arbeta för att inte fler skulle råka ut för samma sak.
Barnbarnet Knutte är 34 år, konstnär, uppvuxen i Eskilstuna, bosatt i Umeå. En social, engagerad, opretentiös sån där strålande person som uttrycker sig på det spretigaste sätt: I videoverk, teckningar, installationer, klassiska skulpturer. Men ämnet är konstant: Flyktingfrågor.
Han bodde med sin ateljé ett år på en flyktingförläggning i Boliden. "Det året formade mitt konstnärskap för alltid. Det och farmors berättelser", sa Knutte. Ja, han heter så. Inte Knut.
Träffade honom i torsdags då han hängde sin utställning "Förvisning - Förlust - Flykt" i Dahlgrenssalen på länsmuseet.
I innersta rummet visar han en film om kärlek och sorg mellan hundar som galopperade rakt in i ett sargat mattehjärta som mitt. Det är också lätt att se hundarna som metaforer för människor; vilsna, översiggivna medmänniskor.
Vet ni, nu är det verkligen dags att gå till museet om ni inte har varit där på länge. Huset är fullt av sevärda utställningar.
Östgöta konstförenings jurybedömda "Under samma tak" fyller upp Westmanhallen från tak till golv med måleri, slöjd, glas, hantverk, textil... Mäktigt, varierat och inspirerande.
På övervåningen finns Peter de Wits stiliga smyckekonst i ett mindre rum. Det är ett av de två yttre rummen i konstavdelningen, där jag aldrig tidigare sett en temporär utställning. Jag gillar att det händer saker i konstavdelningen, som annars lätt kan bli lite statisk, även om den är en av landets förnämsta samlingar utanför storstäderna.
I trapphallen syns klassiskt, färgälskande måleri av Henry Hermansson.
Och så öppnar Knutte Westers gripande utställning i morgon kl 14 och då lovar Knutte själv att vara på plats.
När jag ändå var på museet passade jag på att cykla en egen konstrunda i stan.
Rekommenderas!
Kolla in Galleri Ars Amandi som lämnade exilen på Mjärdevi och flyttade till myslokaler på Hunnebergsatan (mitt emot biblioteket) i somras. Galleristen Kicki Karlsson är hon som lämnade sitt fasta jobb för att testa sin dröm. Mjärdevi blev en svår nöt, det är ett stendött område utanför kontorstid och folk tittade inte in på lunchen heller. Nu har hon fler besökare och satsar också på hyr-konst på arbetsplatser.
Hos Galleri Sander syns de två duktiga akvarellisterna AnnMari Löf (från Linköping) och Gunnel Moheim. På lilla Galleri Skådebanan i Trädgårdsföreningen har Carl Fredrik Hellström byggt upp ett helt, litet temarum med natur som växer in.
Cyklade sen till Ågatan där de tre gallerierna bjuder på helt olika uttryck: Naturmåleri hos S:t Lars, jazz i olja på Galleri R och glasskulpturer på Galleri Blå, en av de få som härligt nog envisas med just skulptur, trots att det kan vara svårare kommersiellt. Missa inte att gå en våning ner.
En givande tur, som ni ser. Och då missade jag ändå Passagen, S:t Larskyrkan och domkyrkan, Konsert & kongress, Magnifiket och Galleri Vreta kloster (i Berg). Det får bli en annan gång.
ÅSA CHRISTOFFERSSON