Galet roligt med Klungan på scen

Låt mig bekänna omedelbart. Jag är ett fan av Klungan. Oreserverat, hängivet och med ett fånigt flin i mungipan bara vid nämnandet av deras namn. Ja, för så är det sedan jag såg gruppen första gången och grät mig igenom föreställningen. Och då menar jag i fullständigt ohämmade skrattkonvulsioner. Inte gråt, även om det ofta finns en svart botten i Klungans budskap, en slags Monty Pythonsk dystopi.

När den Umeåbaserade gruppen nu är tillbaka i Stockholm med sin nya föreställning "Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter" på Dansens Hus är det inte utan förväntningar, men också med räddhågsenhet, som jag går dit. För efter alla succéer måste det väl ändå komma höstlöv, som de själva skulle kalla det.

Och förvisso dalar höstlöven i våra imaginära föreställningar under showens gång, men de är vackra och spräckliga och än en gång helt galet roliga. Så roliga som bara Klungan kan vara, även om denna uppsättning, än en gång i Birgitta Egerbladhs koreografi, inte riktigt lever upp till de tidigare.

Vad sägs om inledningsscenen där två bockar rensar ogräs enligt principen varannan bort och där killen som vill leva i skogen iförd endast småbyxor nu efter slaget i huvudet blivit en slags labradorliknande trädgårdsprydnad? Allt inrammat av Ulla Karlssons spejsade scenografi.

Också karaktären Katla får här sin förklaring i sällskap med sin mångdubbelt galnare familj som med emfas hävdar att han är sjöhästen Torbjörn.

Men mest av allt gillar jag ändå scenen där den tornedalska familjen försöker få farfar att svepa 75:an och i ren desperation lägger psykofarmaka i hans bulle för att få igång honom när barnbarnen ska komma. Även här i ett slags spegelvänd scen och med en plastisk fulländning vilket får publiken att ligga dubbelvikt i bänkarna.

Det är roligt, väldigt roligt, på ett sätt som inte går att förmedla utan Klungans vansinniga kroppsspråk, tonfall och dialekter. Det är här hela hemligheten ligger, förutom i deras galna manus såklart. Klungan - detta svenska komiska unikum.

MARIA NYSTRÖM