Galilei drunknar i ordmassor

Jämte ”Mutter Courage”, ”Den goda människan från Sezuan” och ”Den kaukasiska kritcirkeln” räknas ”Galileis liv” till Brechts så kallade stora pjäser. Så sällsynt som den är på svenska scener så var det med förväntan man gick till Stockholms stadsteaters uppsättning på Klarascenen.

Idel lovande namn: Leif Andrée i titelrollen, regi Lennart Hjulström, scenografi Sören Brunes, kostym Charles Koroly.

Brechts dramatik tål att tänjas efter tiden den spelas i, till exempel genom viss respektlöshet gentemot texten. Den som hoppats på en djärvt uppdaterad version blir dock besviken.

Hjulström har valt att göra en (alltför) texttrogen föreställning. Även om han dristat sig att gå hårdhänt fram över texten skulle här finnas tillräckligt med guldkorn. Men Hjulström aktarsig för att skala bort och fram och avstår därmed från vad som kunde ha blivit en egen, vässad tolkning.

Nu är det i stället en tämligen beskedlig och bitvis otydlig föreställning. Med ett lysande undantag: Sören Brunes scenbild, en av hans mest geniala. Han gör poesi av geometriska former, klot, kvadrater, diagonal. En elliptiskt formad ljusramp omger spelplatsen med dess stora träbygge. Den kan hissas upp så att den i himmelshöjd bildar banan i vilken planeterna kretsar kring solen eller sänkas ner till hälften.Symboliskt följer dess läge Galileis maktposition.

Här utkämpar matematikern Galileo Galilei sin tvetydiga kamp för vetenskapen mot kyrkans och de aristoteliska naturforskarnas rädsla för sanningar som ifrågasätter såväl människans plats i universum som Guds existens.

Leif Andrée brukar kunna leverera storartat skådespeleri, men här drunknar han i ordmassorna. Memorerandet kräver så mycket kraft och uppmärksamhet att Galilei aldrig hinner ta gestalt.

Inte förrän alldeles mot slutet i den mördande analys där han även genomskådar sig själv.

Både medlöparfegt eftergiven mot inkvisitionens krav och obrottsligt trogen den ideologi som utgörs av tron på förnuftet är ju Galilei den sortens tvetydiga karaktär som på ett fruktbart sätt problematiserar ett drama.

Galileis elev Andrea spelas utmärkt av först en barnskådespelare och sen av Jan Mybrand. I övrigt är det alldeles för mycket kardinaler på scenen – hur vackra deras kostymer än må vara.

I en scen som Hjulström naturligtvis inte försummar att dröja vid har kardinal Barberini – vän och vetenskapskollega till Galilei – valts till påve. Inifrån och ut ikläs han sin nya makt-position och med varje plagg närmar han sig inkvisitionens syn på ”kättaren” Galilei.

Brechts fokus på vetenskapens och forskarnas roll och ansvar äger tidlös giltighet. Var och en i publiken kan utan svårighet finna aktuella paralleller. Liksom motsvarigheter till den maktutövande överhet som på Galileis tid representerades av kyrkan.

Definitivt värd en eloge är föreställningens diskret utsökta ljudbakgrund: musik av Esbjörn Svenssons trio, e.s.t.