Anita Andersson i Ljungsbro skrev ett brev med en fråga om uttalet av bokstaven C , i namn som till exempel Cia och Cinna. Enligt vad hon fick lära sig i skolan borde det uttalas med S-ljud, enligt regeln att C uttalas som S framför mjuk vokal (e, i, y, ä och ö), och som K framför hård vokal (a, o, u och å). Ingen tvekar ju inför till exempel Carina och Cecilia.
Men så är det tydligen inte i de här fallen, konstaterar Anita Andersson. Gäller inte regeln längre, frågar hon.
Regeln är såvitt jag vet densamma som förut, och jag håller med om att det är lätt att bli osäker inför de nämnda namnen.
Snarare handlar det nog om att regler inte gäller för namn riktigt på samma sätt. Hur man vill stava sitt namn är i hög grad en smaksak. Kanske tycker man att stavningen med C är mer tilltalande – snyggare eller med en mer internationell anstrykning. Så som en del föredrar café framför kafé. (Där är valet fritt, enligt SAOL.)
Lars Lundqvist i Motala har också noterat en språklig förskjutning, nämligen när formen "stipendie" används som singularform. Han har mött det i flera sammanhang, skriver han. Nu senast i en annons stod det "Tage Danielssons stipendie".
"Jag inser nu att ordet är vedertaget, men är det rätt?", frågar Lars Lundqvist.
En språklig förändring som får tillräckligt stort genomslag tenderar att bli i någon mening "rätt". Så frågan är rimlig. Men i det här fallet vill jag hävda att formen "stipendie" varken är vedertagen eller rätt – utan helt enkelt fel.
Det heter alltså ett stipendium , flera stipendier . På samma sätt som ett seminarium, flera seminarier.