"Adamsons", det är i Gerda Anttis nya roman med samma namn själva människosläktet.
Kring Adamsons och deras liv och kiv funderar Nora Karlsson mycket. Nora, bokens huvudperson, tidigare bonde, bor numera på Gullvivans äldreboende. Fast egentligen är hon, trots en del krämpor, en ganska alert gammal dam, så frågan är väl i hur många kommuner hon egentligen i dag skulle ha beviljats "särskilt boende".
I synnerhet är hennes tänkeri, som hon själv kallar det, ännu vid god vigör. Och att tänka, det är i stort sett det enda som återstår av livet, på Gullvivan där de gamla sitter som tysta skuggor i korridorerna och fingrar vilset på sina rollatorer.
Nora tänker på Adam och Eva, på Kain och Abel, på hur det onda kom in i skapelsen. Hon tänker på Gud och bortgångne maken Erik, på gården de brukade, på maktgalna diktatorer och världspolitik, på åldrandet och döden. Stort och smått. Och hela tiden är hennes referenspunkter det jordiska och nära, det jordnära. Hon är amper, vass och livfull, i kontrast till det ljumma stillastående livet omkring henne. Inte alltid politiskt korrekt, men hela tiden underhållande.
Underhållande - men med en rejäl tagg av smärta och vemod. Över förgänglighet och ensamhet.
Noras berättelse formas till en enda lång, oavbruten monolog, där kapitlen blir till strofer med ojämn högermarginal. Antti suddar ut gränserna mellan prosa och poesi, vilket ger läsningen en ovanlig och stark karaktär. Men med det lyriska blandar sig oupphörligt det vardagsenkla, kloka, det som är Gerda Anttis signum. Högtravande blir det aldrig.
Fint invävt i berättelsen gestaltar hon också det som Nora - och många, många andra gamla - fruktar allra mest; att tappa minnet och bli fnoskig, hamna på Demensen.
Nästan alla har vi, eller har haft, gamla anhöriga eller vänner. Gamla ska vi själva bli, om vi får leva. Gerda Antti, själv född 1929, kan nog ge många värdefulla inblickar i hur det kan vara att åldras.
Att det sedan för många gamla nog är betydligt värre än för Nora, det är en annan sak.