Förra veckan skrev jag om kören Motvalls som sjunger för demokrati i Iran på Youtube. Men hur är det egentligen i landet med den islamistiska diktaturen? Inte mycket hörs i nyhetsrapporteringen. Gick till Internationella kvinnoföreningen i Linköping och träffade exiliraniern Maryam Sabet.
Att kliva in hos Internationella kvinnoföreningen på S:t Larsgatan i Linköping känns mysigt, varmt och välkomnande. Det är Maryam Sabet man möter först. Hon är känd för sina goda krafter och de goda luncherna på onsdagarna, har jag hört.
Men det är inte därför jag söker henne. Det är för att tala om demokratirevolten i Norra Afrika och Mellanöstern, i synnerhet hennes gamla hemland Iran.
Tänker på början av 1990-talet då det väldiga Sovjetväldet föll. Jag hade aldrig trott att det skulle hända under min livstid. Men det hände. Det hände faktiskt.
Nya länder föddes, andra blev fria, men det följde också katastrofer, inte minst krigen på Balkan.
Är det något liknande som händer nu? Hopp och oro bubblar i mig.
"Vi hoppas, men om det blir regimskifte, då måste det bli ett bra styre och det vet man inte, därför är jag så orolig och ledsen", säger Maryam. "För 30 år sedan vid revolutionen tänkte vi att det skulle bli bättre i Iran, men det blev sämre.".
Maryam och en väninna berättar att människor demonstrerar mest varje dag i Teheran och de andra stora städerna. Oftast är det smådemonstrationer. Folk är livrädda, ekonomin är i botten och de har inte råd att strejka.
Hittills i år har 120 människor (kända fall) avrättats. "Hängning", säger väninnan, "alltid hängning."
Revolutionsgardet "sepah" kan slå ner folk på gatan när som helst. De använder tårgas, nu går ryktet att gasen innehåller en mindre del gift.
"Jag såg på internet", säger Maryam, "en kvinna grät och grät och berättade att hennes systerson låg på sjukhus, förlamad i benen, läkarna hade sagt att det var en del ?kemi? i tårgasen".
Giftgas mot den egna befolkningen? Uppgiften låter sensationell. Maryam vet inte om det är sant. Men både hon och väninnan är i så fall inte förvånade.
"De gör vad som helst", säger väninnan och skakar på huvudet.
Kvinnan ställning blir allt sämre. Maryam berättar att männen sedan en tid får ha fyra fruar, utan samtycke av tidigare frun.
Flickor måste bära sjal redan från första klass.
En kvinna kan skilja sig - om mannen vill. Om han vill ha barnen efter en skilsmässa, ja, då blir det så.
Om en kvinna dödas i en trafikolycka blir skadeståndet hälften så stort som för en dödad man.
"Varför?" säger Maryam, "jag blir så ledsen när jag tänker på det".
Maryam och de andra hoppas naturligtvis på demokratirevolten, att den ska sprida sig från Tunisien, Egypten, Libyen...
Men de är än mer oroliga för att det ska bli islamistiska styren i alla länderna.
Maryam berättar att hon nästan gråter när hon ser svenska barn, hur fria de är, och hur hon allra mest älskar studentdagen, när ungdomarna åker på traktorflak genom Linköping och skriker av glädje. Särskilt flickorna. "I Iran är de rädda", säger hon.
"Jag älskar Iran, jag tänker på det hela tiden, på mina vänner och släktingar", säger Maryam och ögonen blir blanka, "drömmen är ett fritt Iran med demokrati. Som Sverige? Oj, oj, om det blir till 50 procent som Sverige, då är det bra!".
På tisdag är det Internationella kvinnodagen.