Glimtar till – men förvånansvärt polerad

Det är en solskenshistoria av rang. Fem ursöta unga pojkar söker till brittiska talangjakten "X factor" 2010. Som soloartister åker de ut tävlingen, men den gapige jurymedlemmen och skivbolagsdirektören Simon Cowell ser deras potential. Han skapar ett pojkband som med sina fans, så kallade Directioners, hjälp når enorma framgångar.

I "One Direction: This is us" varvas killarnas uttagningar till "X factor", bakgrundshistorien och gråtande föräldrar med konsertbilder, backstagebus och tusentals skrikande fans. Det mesta är en tillrättalagd beskrivning av fem unga killar som sliter med ett fruktansvärt fullspäckat schema för att behålla världsdominans.

Dokumentären blir aldrig riktigt närgången, men ibland glimtar den till. Som när Harry Styles mamma kämpar med tårarna när hon berättat att sonen bara varit hemma i fem dagar sedan gruppen slog igenom.

Filmen kommer att få fansens hjärtan att slå volter och generera många och långa flämtningar i biosalonger landet runt. Det är också en trygg försäkran om att Harry, Liam, Zayn, Niall och Louis fortfarande är de där jordnära, lekfulla killarna som de lärt sig att älska.

Allt som kan röra upp känslor, antydan av flickvänners existens eller skandaler är som bortblåst.

För att vara en film av "Super size me"-regissören Morgan Spurlock är dokumentären förvånansvärt polerad. Den fullständigt svämmar över av snyggt foto och tjusiga 3D-effekter. Men all form av kritik saknas. "One Direction – This is us" är en 90 minuter lång reklamfilm som gång på gång bekräftar sina fans så att de fortsätter köa i timmar för konsertbiljetter.