A tt Lars Vilks utsätts för mordhot på grund av sin rondellhundsskiss är för stås helt orimligt. Alla står nu upp och försvarar yttrandefriheten i kör och jag stämmer in.
Man får häda i Sverige. Punkt.
Men själva konstverket är en annan sak. Jag tycker inte om det. Inte för att det känns kränkande för många muslimer i sig, utan för att jag ser det som en konstprovokation. Och jag har svårt för konstprovokationer. Det var därför jag först var ytterst misstänksam mot Anna Odells verk, men där hade jag fel. Det hon gjorde var ytterst betydelsefullt då hon blixtbelyste mörka vrår som behövde diskuteras.
Lars Vilks verk säger mig inget. Inte blir jag gladare sedan jag lånat hans och Martin Schiblis bok "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar" och börjar läsa kapitel som "Positionera dig just nu" eller "Hur man gör ett konstprojekt utan att egentligen anstränga sig". Kanske är de ironiska. Kanske inte. Lars Vilks såg bara lite för nöjd ut med sin yxa på pressbilderna i onsdags och i "Debatt" i torsdags kväll.
Vad vill han, på ett djupare plan, med sin förbannade rondellhund, ett verk som vi alla nu är en del av?
*
Nej, jag gillar konst som går ut från djupet av ett hjärta och in i mitt.
Den här veckan är det ett helt annat verk än Lars Vilks som har drabbat mig. Med full kraft. Med svärta och storm, darrande skräck, och en liten, liten gnutta hopp.
Ett verk som förvisso väcker känslor, som skakar om ända in i märgen. Men det talar också till förnuftet och väcker tankar och diskussioner om miljöförstöring, hur stark människans moral är i pressade lägen, vardagslycka som vi glömmer att njuta av.
Det började på bokrean där jag köpte Cormac McCarthys "Vägen". Gav den till sonen, som slukade den på en tågresa och satte den i händerna på mig. I onsdags natt läste jag ut den, i torsdags såg jag filmen på Filmstaden.
Ni vet, den dystopiska berättelsen om en far och hans kanske 10-årige son som vandrar genom ett utbränt, ständigt grått, förmörkat, havererat amerikanskt landskap.
Som den grep oss, min son och mig.McCarthy skriver konkret, obevekligt, inte en detalj för mycket, det är så briljant att man häpnar. Och får lite svårt att sova.
I filmen fastnar jag för händerna, Viggo Mortensens stora, smutsiga händer som så ömt, så ömt tar i pojken, leder, bäddar om, torkar bort hjärnsubstans från en annan människa som fastnat på pojkens kind...
Ska inte avslöja något mer om handlingen här, den innehåller så många starka scener och vändningar. Läs boken. Se filmen.
*
Apropå bio i Linköping. När Royal lades ned lovade SF att filmutbudet inte skulle bli sämre. Ursäkta, men varför är Oscarsvinnaren "The hurt locker" inte här än, fast den hade Sverigepremiär i början av december? Och hyllade "Sebbe" gick upp i åtminstone sex svenska städer i går, men inte Linköping.
ÅSA CHRISTOFFERSSON