Finns det tid till försoning när ende sonen lämnat sin gamle, sjuke far? I utkanten av ett människoliv ställs många frågor på sin spets. Finländaren Paavo, sjuttio-tvåårig pensionerad kör-skollärare, har gott om tid att fundera under konvalescensen efter ett slaganfall. Men Paavo har bråttom. Insikten om dödligheten gör varje sekund angelägen. Han har ett ärende, att åter-upprätta kontakten med sin son.
Kari Hotakainen skriver ur mannens perspektiv. Paavo är enväldig berättare. Han visar stor viljekraft, trots att tanken blivit grumlig och köttet svagt. Hans läkare råder honom att spara på känslosvallen. Det ligger inte för Paavo. Han läxar upp en rumskamrat, får en smäll, en omfattande tand-operation och ytterligare tid för sina minnen.
Med intensitet minns han sin hustru, hennes kropp, deras bråk, vänskap och sexuella möten. Sonen är också ständigt närvarande i tankarna, det barn han var, den främling han kanske blivit, en vuxen man fylld av en andlighet Paavo inte kan förlika sig med. Men Paavo är trött på sina gamla minnen, de träffar "huvudet som måsskit", tycker han. Han vill ha nya i en framtid där sonen ska vara en del.
Sonen arbetar i S:t Petersburg, med restaurationen av en kyrka. Det erbjuder en symbolik som författaren använder med glädje och frenesi. Det nya och det gamla ska uppnå förlikning. Försoningstemat blir både allmängiltigt, förvirrat och storslaget. Men i det nygamla Ryssland kan även de två mötas, då Paavo lägger ned sin strävan att frälsa sitt barn från andligheten.
Författaren har en gnistrande humor, texten är full av infall och vassa kommentarer, men också djupt allvarlig och känsloladdad. Paavo är en arg man, som i desperation brottas med sitt åldrande och med samhället. Han är inte någon sympatisk hjälte, men det är oundvikligt att heja på honom.
Trots att berättandet ligger i faderns mun, och sonen mestadels är frånvarande, är det som vore det den senare, som med sitt mildare sinnelag, bereder väg för den förståelse som slutligen uppstår.