Får man älska en pappa som är nazist? I Niccolò Ammanitis roman möter läsaren ett etiskt dilemma på tvärs mot invanda föreställningar.
Cristiano Zena är tretton år och bor med sin pappa Rino i ett litet italienskt samhälle där det ständigt regnar. Det är de två mot världen, vilket inte gör det enkelt för Cristiano eftersom pappa är nynazist och full av förakt mot det mesta i omvärlden. Som uppfostrare är han oförutsägbar. Men faktum kvarstår: far och son älskar varandra, trots omvärldens avståndstagande.
Niccolò Ammanitis tredje roman i svensk översättning använder samma berättarstil som i "Långt, långt härifrån". Berättelsen pendlar med spända nerver mellan komedi och tragedi. Precis som tidigare koncentrerar Ammaniti sin berättelse till två händelsedigra dygn, då år av frustration och kriser får sin slutgiltiga upplösning.
Och så denna återkommande fråga till läsaren: Får man älska en pappa som är nazist i ett modernt europeiskt samhälle? Cristiano har inget val. Hans pappa är den som finns och som bryr sig om. Vem annars skulle han älska? Inte socialarbetaren Beppe Trecca som vakar över dem med hot om familjehemsplacering.
Ett barn måste ha rätt att få älska sin pappa. Ammaniti driver detta tema oerhört väl då Cristiano tvingas konfronteras med en misstanke att pappan kan ha begått ett fruktansvärt brott. Sonen ropar ut: "Min far var nazist men han var god. Min far har inte mördat Fabiana".
Ammaniti skriver med en enorm berättarglädje. Han är en mästare i metaforik kring durkdrivna människor och sociala orättvisor, vilket gör honom lik John Steinbeck. Med flera parallella berättarspår som alla berör Cristiano och Rino skapar han högt tempo och stor spänning. Människor är hemska, de förgör sig själva, men i Ammanitis värld är de värda en god berättelse.