Gömde litteraturens Greta Garbo fler manus?

"Det är min möjligen subversiva mening att författarens känsla av anonymitet och obemärkthet är den näst värdefullaste egendom han har till låns under sina verksamma år" påstod J D Salinger och inrättade sitt liv därefter.

1951 kom hans "Catcher in the Rye", två år senare köpte han hus på 90 tunnland mark nära Cornish i New Hampshire, och förskansade sig. Och nu är han alltså död, drygt nittioett år gammal. 

Det senaste fotot togs för tjugo år sedan när någon smög sig på honom i ett snabbköp - det märks att han är rasande.

Han hade inte heller tur med böckerna om honom, med undantag av dottern Margaret Salingers "The Dream Catcher" (2000). Joyce Maynard flyttade samman med honom en kort tid när hon var 18 och han 53, som framgår av hennes bleka självbiografi "At Home in the World". Och Ian Hamiltons "In Search of J D Salinger" från 1988 (på svenska året därpå: "På spaning efter J D Salinger") är fylld av slingerbultar men få fakta.

Innehållet är snabbt summerat: Salinger var alltså född 1919, fadern blev rik på ostimport men relationen till honom var konfliktfylld.

Uppväxt i välbärgade kvarter på Manhattan, därefter misslyckade collegeår, som förstås om man som Hamilton läser "Räddaren i nöden" självbiografiskt.  

Salinger stod för underhållningen på MS Kungsholm ett år mot slutet av 30-talet, deltog i D-dagens invasion i Normandie och i slaget om Ardennerna, och hade en romans med Oona O?Neill som sedan gifte sig med Chaplin.

Han var gift tre gånger och hade två barn. Han gillade Karen Blixens "Out of Africa", omslagets typsnitt användes till hans egna böcker. Och samman med Hemingway befriade han Hotel Ritz vinkällare från tyskarna, i Paris 1944.

Från 1950-talets början sysslade han allt intensivare med zenbuddhism och indisk mystik. 

Tidiga noveller i The Saturday Evening Post, Harper´s Bazaar och Colliers från 1930-talet ville han inte kännas vid, fast de flesta i the New Yorker samlades i hans tre sista böcker. Det sista han publicerade var novellen "Hapworth 1916, 1924", i den tidskriften i juni 1965.

Hamilton som ihärdigt diskuterade Salingers motvilja mot de tidiga novellerna avslöjade de många konflikterna med olika förläggare. Efter hand blir biografin knarrig och Hamilton njugg, påtagligt glad varje gång han kan konstatera buffliga drag hos Salinger. Han spårade upp många brev i offentliga samlingar men fick inte citera dem. Att biografin blev liv- och färglös var alltså inte bara Hamiltons fel.  

Genom sina advokater satte Salinger käppar i hjulet. Hamiltons förlag Random house vann första ronden men förlorade i Högsta domstolen. Efter den fällande domen är det en delikat affär att skriva biografier om levande personer.

Och i fjol seglade en ny fajt upp, sedan en oförvägen ung man från Göteborg fått för sig att berätta den fortsatta historien om Holden Caulfield som skröplig åldring.

Det har länge påståtts att J D Salinger hade flera kassaskåp fulla av outgivna manuskript. Nu får vi kanske reda på om det finns någon substans i det ryktet.

IVO HOLMQVIST