Möjligen hade David Hellenius varit ännu mer förutsägbar, men annars känns det som att TV4:s utnämning av Peter Jihde till vallokomotiv var lika givet som att Göran Hägglund kommer att ha slips den 19 september.
Nu hoppas jag bara att kanalen tar konsekvenserna av sin populism och gör hela valrörelsen till en enda lång "Idol"-audition. Jag räknar iskallt med att han inleder varje program med ett rungande "Sverige - är ni med!" och att han minst en gång i veckan bjussar på en fågelperspektivkamera, ett finger i luften och ett entusiasmerande "Nu köööööör vi!".
Allra mest hoppas jag förstås att riksdagen går med på att släppa hela omröstningsprocessen till TV4. Låt partiledarna kliva upp bakom talarstolen en och en, hyperstajlade in till småbyxorna, och leverera sitt budskap för tv-tittarna, livepubliken och de tre i den elakt konstruktiva expertjuryn. Förslagsvis bestående av typ Stig-Björn Ljunggren, Alexander Bard och Kishti Tomita. Och så kör vi tio fredagskvällar fram till grande finale i Globen 19 september.
Varje kväll har förstås ett eget tema, till exempel "Jobben", "Sjukförsäkringssystemet" eller "Musikaler vi minns" (man måste ju kunna bjuda på sig själv). Och inga koalitioner är tillåtna. I det nya Idol-valet är det nej, nej till fjantigt duett- eller kvartettspel. Den som vinner får hela kungariket.
Tänk er dramatiken. Peter Jihde med sin fruktansvärt ödesmättade röst, som om det gällde rikets framtid (vilket det faktiskt skulle göra den här gången, till skillnad från när Mariette gör upp med Rabih), vända sig mot Maud Olofsson och säga "Maud?" följt av en fyra och en halv minut lång paus med snabba filmningar på Maud, konkurrenterna och ett gäng lantbrukare och stureplansbrats i publiken med knogarna i munnen? "du hänger löst". Och sen får Maud och Lars Ohly göra upp i en slutduell på temat "De små och medelstora företagens villkor" där räkningsverken nollställs. Hela tiden med expertjuryns glada tillrop i ryggen: "Jag är fan kär i dig, Fredrik!", "Hallelujah Mona darling, du är the fucking bästa jag hört, baby" eller "Där är dörren, Björklund".
Spännande, roligt och rättvist. Det skulle vara något för verklighetens folk, det. Eller vad säger Hägglund?