Han är ständigt stadd på vandring, Göran Bergengren, framåt i tiden, bakåt, ut i världen och alltid tillbaka till hembygdens och barndomens förändrade och ändå välbekanta landskap. Det är där rötterna har utvecklats, och de finns alltid kvar som en nödvändig hållpunkt för livet och tidens gång.
Dagar som brännglas är bilder från denna vandring, en bok som präglas av ständiga avgångar. Det handlar om att komma hem och att komma bort. Att se spåren efter gångna generationer i barndomstorpet, i trakten, är nödvändigt för att minnas och förstå, för att inte förlora fotfästet. Att förlora sambanden är att bli ensam. Känslan för jorden och delaktigheten där är proppfull av sällskap. Ensamhet uppstår bara för den som rent fysiskt brutit med sus och solstrimmor, när man slutat lyssna åt det hållet.
Detta handlar om August, en av de där som gjorde en unge skraj. Man sa att han åt grävling och sov i tidningspapper. Till hans backstuga fanns bara stigar. Och det fanns de som ojade sig över ett liv i ensamhet, det vill säga över Augusts liv. Men Bergengren ojade sig uppenbarligen inte ens i pojkåren, han såg både suset och solstrimmorna lika tydligt som nu. Han har en sällsam förmåga att iaktta detaljerna, hornugglan i diket, fladdermössen som far fram och åter i högluggen.
Allt det här är inte bara en sentimental längtan tillbaka till något som inte finns mer. Det känns snarare som en sorg över den del av vår förmåga som vi själva förlorat; att vara en del i landskapet och i naturens kretslopp. Människan och hennes sätt att hantera sin tillvaro har stor plats i Bergengrens skildringar. Vardagslivet, det nära och självklara, men också det naturens arv som vi inte lyckats förvalta. Mycket är förlorat för alltid, biologin dras med rätt få ljusglimtar. Den unge pojkens första kvicksilverförgiftade duva dyker upp samtidigt som Rachel Carsons Tyst vår förändrar synen på världen.
Det finns liksom i tidigare böcker en ständig oro över det kommande, det osäkra och föränderliga, men vreden känns mindre stark än förr. Kanske har den i dag snarare bytts i uppgivenhet. Vänskapen med tiden har rotat sig.
Valet av ord, adjektiv och uttryckssätt liknar poesins, målande och eftertänksamma, i en strävan efter att exakt beskriva ett ögonblick. Berättelserna vinner på att läsas långsamt, så att man inte missar något. Som i en diktsamling häktar citat, värda att minnas, vid varandra: när det jag är och varit fram till i dag på ett ögonblick blir ordlöst avklätt.
Det är ett livslångt födande, att skriva sig en stig, dit och därifrån. Mest dit verkar det. Skrivande som ständig vandring.