BOK
Göran Greider
Den solidariska genen
Ordfront
Vad döljer sig under människans yta – egentligen? Ett rovdjur? En varelse i grund och botten inriktad på kamp och egen vinning? Så har det ofta låtit.
Alldeles för ofta, menar Göran Greider som i sin nya bok argumenterar för att det grundläggande mänskliga snarare handlar om samarbete, gemenskap och altruism. En strävan efter jämlikhet.
1976 gav Richard Dawkins ut boken "Den själviska genen", som kom att få ett stort inflytande på det politiska tänkandet de kommande åren och gav stöd åt nyliberala teorier, skriver Greider.
Nu kallar han alltså sin egen bok "Den solidariska genen", vilket förstås är ett slags svar till dem som har använt Dawkins och andras tankar i ideologiskt syfte. Och därmed vill han åstadkomma ett möte mellan biologi och politik.
Det är en vindlande idéhistorisk utflykt Greider tar med sin läsare på. Andra viktiga diskussionspartner längs vägen är Charles Darwin, Peter Krapotkin och Karl Marx, samt många andra. En nutida inspirationskälla för Greider är författaren Lasse Berg som i en rad böcker skildrat mänsklighetens tidiga historia i Asien och Afrika. Hans senaste bok kom i dagarna (recension i Corren 1 april).
Långt tillbaka i historien var människans tillvaro fredlig och jämlik, maktutövning fanns inte. Människorna var nomader, samlare och jägare. När man så småningom blev bofast lades också grunden till en orättfärdig fördelning och till förtryck.
Så ser Greiders historieskrivning ut.
Senare decenniers forskning har allt mer betonat inslaget av samarbete och gemenskap mellan människor, påpekar Greider. Slutsatsen blir att det finns en ursprunglig mänsklig natur som i själva verket inte alls karaktäriseras av kamp och strid.
Den biologiska historieskrivningen är en sak. Sedan vill då Göran Greider ta steget till politiken och argumenterar för att detta är insikter som vänstern i dag bör ta fasta på. Vetenskapen om människan talar för ett politiskt vänsterperspektiv, menar han.
Här blir resonemanget tunt och på många sätt problematiskt. Vad är det som säger att människors levnadsförhållanden för tiotusen år sedan och ännu längre tillbaka ska påverka hur vi utformar vårt samhälle i dag?
Ännu mer grundläggande handlar det om problemet att använda det faktum att någonting (den mänskliga naturen) är på ett visst sätt som ett argument för att någonting (samhället) bör vara på ett visst sätt. Vad skulle det då innebära om vetenskapen om människan landar i en annan slutsats om tjugo år?
Här kan man lätt hamna på farligt vatten och det vet naturligtvis Göran Greider. Men han lyckas inte överbrygga klyftan som öppnar sig mellan de olika perspektiven.
Tyvärr underlättar inte bokens form resonemangen. Den består av många korta texter, ganska spretande och av olika karaktär. Många visserligen läs- och tänkvärda. De vardagliga reflektionerna om djur och natur i författarens närhet är fina och känsliga.
Men å andra sidan utgör de ibland avbrott i sådant man skulle önska kunde utvecklas mer, som till exempel nyss nämnda frågor.